JFK-flygplatsen kort efter att nyheten om jordbävningen kommer ut. Mannen
vid Jet Blue’s incheckningsdisk gråter. Han är från Haiti och hans familj bor
precis där epicenter var och han vet inte om de lever eller är döda.
Flight klockan 21:00. Landar i Santa Domingo,
Dominikanska Republiken klockan två på natten. Får tag på en taxichauför som är villig att köra oss till gränsen mot Haiti. Adrenalin och spänning på den
becksvarta landsvägen med minst tusen stora hål i som omöjliggjör alla försök till sömn.
Gryning över de vackra bergen och sen framme vid gränsen vid kvart i åtta. Den
öppnar åtta och vi är först över. Taxin tilläts inte köra in i Haiti men vi lyckas hitta ett äkta par som är villiga att ge oss lift. De ska till hennes föräldrar som bor i
Port-au-Prince. Pappan är död visar det sig senare. Ett par timmar senare är vi framme i staden och scenerna som
möter oss hade vi inte ens kunna föreställa oss i vår vildaste fantasi. Kollapsade hus överallt. Döda
människor i varenda gathörn. Bokstavligen. De flesta med ett vitt skynke över
sig. Liggandes där. Inte i den här världen längre medan deras levande medmänniskor försöker
undvika att snubbla på dem. Upptagna av sin förvirring. Sitt lidande. Sin sorg.
Många
skadade.
Värmen är het. Ingen el. Inga telefoner. Ingen
hjälppersonal.
Ingenting.
Utom total misär.
Detta kommer utan tvekan att utveckla sig till
en stor humanitär katastrof. Detta land som är så fattigt och plågat redan. Det går knappt att beskriva i ord eller i
bild.
Skänk pengar.
Be.
—
Till släkt och vänner: Oroa er inte. Jag är okej och tar inga onödiga risker och bor utanför
jordbävningsområdet.
—
Varning för relativt starka bilder nedan. Men det är så det ser ut här nu.
Tankar från 39:e gatan 
Leave a reply to Susanne Cancel reply