Tankar från 39:e gatan

Bernadin sitter på en tom kista. Hon väntar på
att några vänner ska komma dit med hennes syster som dog i jordbävningen.
Hjärtskärande sorgligt. Men hon har ändå en kista. Och en kropp att lägga i
den. Mer än de flesta anhöriga har här. Vid ingången till kyrkogården ligger
kroppar dumpade. Insvepta i filtar och lakan. Den outhärdlig stanken dominerar
området runtomkring. Där bostadshus och affärer finns. Hade tänkt gå in på
kyrkogården och ta bilder men det är helt omöjligt. Till och med värre än
lastbilsflaket.

På ett fält alldeles finns ett provisoriskt
tältläger. De har alla mist sina hus och när vi kommer dit tror de att vi är
hjälparbetare och frågar om vi har mat med oss. Den fräna lukten letar sig även
ner dit. Jag kan inte gå många meter förrän jag har tjugo barn runtomkring mig som
vill att jag tar deras bild. De verkar trots allt ganska glada.

Det börjar komma rapporter om plundringar,
våldtäkter och mord. Jag vet inte om det är sant eller inte men jag misstänker
att det är den typ av rykten som florera i dessa situationer. Jag tror att de är kraftigt överdrivna. Jag har under de tre dagar jag varit inne i
Port-au-Prince aldrig känt mig hotad eller rädd. De människor som vi mött är
stolta och bär på en stor värdighet. Visst, det finns en historia av
kriminalitet och gängkrig men jag skulle gissa att det har varit färre brott
efter jordbävningen än innan. Alla är drabbade av den.

De har råkat födas i ett väldigt fattigt land
och är vana att klara sig själva. Ja, de väntar på hjälp men de sitter inte
stilla. De hjälper varandra bäst det går.

Vill också passa på att tacka för kommentarer,
mail och sms. Hinner som ni säkert förstår inte svara på allt nu. Tiden är
knapp och kommunikationerna fungera ofta inte. 

Bilderna nedan:

1. En man har köpt vatten till sina 15 släktingar och betalt tre gånger så mycket som ordinarie pris.

2. På gatorna intill kyrkogården försöker förbipasserande stänga ute stanken.

3 – 5. Tältlägret.