Tankar från 39:e gatan

…sakta men förhoppningsvis säkert.

Vi spenderade en stor del av lördagen på
flygplasten i Port-au-Prince. Där har hjälpgrupper och militärer från olika
länder nu äntligen börjat anlända. Och strandsatta människor som hör hemma
någon annanstans flygs nu ut.

US Air Force kommer i stora militärplan och
först ut när dörren öppnas är två soldater med maskingevär beredda och vandrande blick.
I kontrast till Jamaicas soldater som kommer med det färgglada planet från Air
Jamaica och en något mer avslappnad attityd. Såklart! Två militärplan modell Hercules från Argentina
landar och ett dito från Kanada. Ecuadors styrka har punktering på sitt
avsevärt mindre flygplan och de kämpar med däckbyte. Norges plan skulle landa
12:30 men är försenat till 21:30. Quatar har ett lyxigt stort fraktflygplan på
plats.

Det är fascinerande att tänka på hur
komplicerat det måste vara att samordna allt det här och kanske man ändå kan förstå
att det tar lite tid. Fast det känns som att de rika länderna i världen ändå
borde kunna ha en snabb utryckningsstyrka som kan dra iväg till katastrofer
inom 24 timmar. Men kanske det finns? Kanske de är här men inte syns för att
det är en sån stor stad?

De som ska flyga ut får stå i inhägnader ute
på flygplattan och vänta på en avgång som ingen verkar vet när den ska ske. En
kristen hjälpgrupp från Ohio (de som på första bilden nedan vinkar och hurrar till ankommande militärer) som råkade vara i Haiti under jordbävningen har
stått från tidig morgon och är fortfarande där i den stekande solen när vi
lämnar vid 14-tiden. Deras byggnad hade inte förstörts och de menade att det
var ett mirakel utfört av Gud. Men som Anders sa: ”God has a funny sense of humor”.

Några skadade på bårar ska flygas till
Dominikanska Republiken. En amerikansk militär hjälper en ensam gammal och
ganska svag man som vill flyga till sina släktingar i USA. Vid den provisoriska
incheckningen utomhus säger kvinnan först att det inte går för han har inget
visum. Soldaten ser uppgiven ut verkar mena att det borde gå att fixa. Kvinna
säger att hon ska försöka. Soldaten ger mannen en förpackning med kex och en
flaska vatten som i sin tur är så tacksam för hjälpen att han bjuder på en stor
kram och några tårar. 

Vi ger oss också ut på en liten expedition för
att försöka hitta en strandsatt norrman. Vägen går igenom några av de värsta
slumområdena i Port-au-Prince. Där finns om möjligt ännu mindre representanter
för myndigheterna, eller utländska räddningsgrupper. Noll! På den lilla
mittremsa som finns mellan vägens olika körriktningar har hundratals hemgjorda
tält, av pinnar och lakan, slagits upp för att husera hela familjer. Vi
lyckades aldrig nå vårt mål på grund av avstängda vägar men det var en resa
värd att göra ändå. För att se hur det är.

Men flygplanen landar ju så förhoppningsvis så
ändrar det sig till det bättre. Men det kommer att ta tid.

I dag har vi fått förstärkning från
redaktionen i Oslo. Det rutinerade teamet bestående av reporter Per-Olav
Ødegård och fotograf Harald Henden har slutit upp. Vi jobbar antagligen dubbelt
några dagar men sen väntar nog en flight hem till New York för mig och Anders i början av veckan. Batterierna börjar ta slut och jag kan behöva en ordentlig dusch. Samt en Dry Martini. Eller tre.

 —

Jag var ju för övrigt i Port-au-Prince för
några år sedan och gjorde ett par jobb. De bilderna ser ni i detta album (som också finns i spalten till vänster).