Tankar från 39:e gatan

I går hjälpte vi norrmannen Torbjørn, hans
haitiska fru Vanina (som hade förlorat många släktingar i jordbävningen) och
hennes dotter Kristelle att ta sig ut från Haiti. Det var dem jag och Anders
försökte ta oss till för en intervju häromdagen utan att lyckas. Nu mötte vi
dem av en slump på flygplatsen där de utan någon framgång försökte komma ombord
på vilket flygplan som helst som kunde ta dem därifrån. Norska UD hade de bara lyckats få
sporadisk kontakt med och ingenting märkbart hade gjorts för att få dem ut ur
landet. De är nyligen gifta och Vaninas och dotterns pass är på den norska ambassaden i Venezuela (som också har hand om Haiti) färdiga med norska visum.

Vi sa att vi kunde ta med dem, med vår förare
och bil (eller snarare pick up), till den Dominikanska staden Jimani som ligger
precis på andra sidan gränsen. Varifrån de kunde ta sig vidare till Santo
Domingo dit passen sen kunde skickas till det norska konsulatet där. Problemet
var ju då att de inte hade sina pass nu och kanske inte skulle bli insläppta
i den Dominikanska Republiken. Men vi
hade passerat gränsen flera gånger och trodde att det skulle gå. Kontrollerna
var inte alltför noggranna som ett resultat av den ökade trafiken efter
jordbävningen.

Efter en och en halv timme närmade vi oss
gränsen och stämningen på flaket på den pick up vi satt på blev spänd. Först
genom den Haitiska gränsen och det var som väntat inga problem. En bit bort låg
den Dominikanska gränskontrollen. Där var det fullt kaos med människor och
bilar. Vår förare från Haiti har normalt fått köra oss över gränsen men nu blev
det strul. Bilen fick inte tas in i Dominikanska Republiken såg det ut som.
Men det verkade mer vara de lokala taxiförarna som var förbannade och som
klagade till gränsvakten. Ett slagsmål bröt ut mellan vår förare och en
Dominikansk taxichaufför. Livrädda att det skulle attrahera oväntad
uppmärksamhet skyndade vi att ta av deras väskor från flaket och kastade oss in
i en taxi av modell minivan. Vi satt alla på helspänn när bilen långsamt
passerade gränsen. Gränsvakten spejade in i bilen och såg bister ut. Det kändes
som en scen ur filmen Midnight Express men han vinkade sen igenom oss utan att
kolla våra pass. Lättnaden var stor och Torbjørn, Vanina och Kristelle mycket
glada.

Vi gjorde såklart ett reportage om detta och
visst kan man kritisera hur media ibland fokuserar mest på sitt eget lands
medborgare i stora katastrofer som denna. Jag brukar själv känna så. Det som
gör att jag ändå står för denna story är att inget av alla våra andra reportage från
Haiti har handlat om norrmän samt att den kom dag sex och inte första
eller andra dagen. Dessutom
känns det som att vi gjorde en god gärning.