Tankar från 39:e gatan

Här kommer lite om logistiken och om hur vi
jobbade i Haiti. Det kanske blir en del upprepningar från tidigare inlägg men jag
tror att det kanske trots det kan vara intressant läsning.

Vi kommer alltså iväg ganska snabbt från New
York. Jag och reporter Anders Giæver sitter på ett flygplan på väg till
Dominikanska Republiken mindre än fyra timmar efter jordskalvet. Det var en
handfull andra journalister ombord men det fanns gott om lediga platser. Vi
landar sedan klockan två på natten på flygplatsen i Santo Domingo. Där köper vi
mat och vatten i ett nattöppet café. Provianten består av en plastpåse fylld
med bananer och en annan fylld med muffins.Vi delar sedan taxi med Los Angeles
Times prisbelönta fotograf Carolyn Cole, som jag hade börjat prata med redan på
JFK-flygplatsen i New York (men inte känt sedan tidigare). Fem timmar tar det
att komma fram till gränsstationen mot Haiti som öppnar klockan åtta. En kvart
efter att vi kom dit och vi är först över. Taxin får inte köra över gränsen men
ett medelålders par ger oss och Carolyn lift in till Port-au-Prince. De bor i
Dominikanska republiken men är nu på väg till fruns föräldrar som bor i
Port-au-Prince och som de inte vet hur de har klarat sig.

En och en halv timme senare och sjutton timmar
efter jordbävningen rullar vi in i katastrofområdet. Det är människor överallt.
På väg någonstans. Många med väskor. Det är konstigt nog en ganska lugn
stämning. Många i chock antagligen. Döda och skadade på trottoarer och vägar.
Många döda är redan täckta av vita lakan. Raserade hus bredvid byggnader som
fortfarande står. Helt slumpmässigt urval av naturens krafter som det verkar.

När vi kommer fram visar det sig att pappan är
död. Deras hus är visserligen nästan helt intakt men när jordbävningen startade gick han ut på terrassen och fick en fallande balkong över sig.
Hade han liksom sin hustru stannat inne så hade han överlevt. Jag får ett tyst
medgivande från dottern att fotografera pappan där han ligger upplagd på soffan
i vardagsrummet. Hon vill visa vad som hänt med hennes älskade pappa. Han ser
fridfull ut. En blodfläck har bildats på soffans dyna under hans huvud. Jag
kommer på mig själv med att fundera på om den kommer att gå att få bort. Hon
gråter.

Vi går runt lite i området och fotograferar och iaktar. Efter ett tag så bestämmer vi oss för att försöka hitta någonstans att sända hem
bilder och text ifrån och eventuellt ett par hotellrum. Vi kollar med Hotell
Montana som är det bästa hotellet i stan och egentligen det enda av
internationell klass (jag och Kim Riseth bodde för övrigt där när vi var i
Port-au-Prince och jobbade för några år sedan). Det ligger alldeles intill
huset med den döda pappan men det visar sig dock att hotellet är totalförstört.

Vi tar oss till ett annat lite mindre hotell
en halvtimmes bilfärd därifrån men där finns ingen el och inga rum. Lobbyn är
full av strandsatta gäster. Bland annat träffar vi ett par från Frankrike som
precis har hämtad sin adopterade pojke. De ber oss att skicka ett e-mail till
deras släktingar i Frankrike för att berätta att de är okej. Vilket vi också
gör senare samma kväll.

Vi bestämmer oss för att ta oss till
flygplatsen. Om det är någonstans det kan finnas el och Internet så är det där
resonerar vi. Hittar två killar med en bil som är villiga att köra oss för 80
dollar. Trafiken är kaotisk. Solen het. En man står och sjunger besvärjelser
över en död kvinna på trottoaren vid foten av en brant backe som leder upp till
en förstörd kyrka. En annan man sitter vid en bensinmack med ett dött barn i
famnen. Ansikten överallt. Med ögon som vittnar om att
de har sett för mycket. En del tårar men mest allvariga blickar och detta
oförklarliga lugn.

Det tar en dryg timme innan vi kommer till
flygplatsen bara för att upptäcka att det inte heller där finns någon el.
Tidningens deadline närmar sig och vi tar beslutet att ta oss tillbaka till
gränsen mot Dominikanska Republiken. Vi hittar snabbt en man som är villig att
köra oss dit för 150 dollar i sin skrotiga gamla stadsjeep. Det är sen
eftermiddag när vi kommer till gränsen och där börjar mobilerna att fungera
igen. Anders ringer till redaktionen som är lättade att äntligen höra ifrån
oss. Dels för att de nu kommer att hinna få med vårt material i tidningen men
kanske mest för att vi är välbehållna.

Inte heller den här bilen får köra över
gränsen men där står killar med motorcyklar redo att köra oss de åtta-
niohundra meter som utgör ett
slags ingenmansland mellan länderna. Jag får ner priset till från tjugo till
tio dollar. Men innan de är klara så har de lurat av oss ett antal dollar. Det
är något om en gränsavgift på femtio dollar som de kan betala till
tulltjänstemannen för det går fortare att få oss över då. Och så vidare. Men nu
är vi mindre än två timmar från deadline och om vi inte får hem materialet så
har dagens insats nästan varit utan mening. Så vad spelar några extra dollar
för roll tänker vi. Det visar sig sedan att vi har stor nytta av dem. De kör
oss ända in till den lilla byn Jimani där de tar oss till ett fungerande litet
Internetcafé och efter att vi i sista stund sänt hem bilder och text till
mycket nöjda nattredaktörer i Oslo så lyckas våra motorcykelvänner till och med
hitta två rum till oss på ett litet risigt hotell med fem rum totalt och
gemensam dusch (en svag stråle kallt vatten som kom ut ur ett rör men som
Anders sa, ”det är nog den skönaste duschen jag någonsin tagit") och toalett ute
på gården. Visst var hotellet ganska slitet men det fanns trots allt en säng att sova i och det var mer en många andra
journalister som kom senare hade. Några dagar efter det tog vi en öl med New
York Daily News utsända och de verkade inte helt nöjda över att behöva
tillbringa ännu en natt i hyrbilen.

Det var så det kom sig att vi förlade vår bas
till den lilla gränsstaden Jimani. Trots att det var lite slitsamt att varje dag
behöva spendera tre timmar i transport så fungerade det bra för oss. Där fanns säng, el, Internet, mobiltäckning
och mat (återkommer till maten). Dessutom var säkerhetsaspekten en faktor de
första dygnen. Man visste inte riktigt hur situationen var så det kändes skönt
att ta sig ut ur Port-au-Prince innan kvällarna.

—

Bilden ovan visar Anders med en av våra
motorcykelchaufförer utanför Internetcaféet i Jimani.

Bilderna nedan:

1. Anders ser på CNN på planet från New York till
Dominikanska Republiken.

2-3. Gränsen mellan Dominikanska Republiken och
Haiti första morgonen vi passerade den.

4. Vårt hotell i Jimani.

5. Jag sänder bilder från Internetcaféet som kom
att bli vårt kontor.