Tankar från 39:e gatan

I går var det irländarnas dag, Saint Patrick's
Day. Den firas rejält i nordöstra USA och speciellt i New York. Gatorna fylls
av fulla människor klädda i grönt. Inklusive roliga hattar.

Jag åt lunch på min lokala diner. Restaurangen
är grekisk men en dag som denna är den såklart dekorerad i grönt.
Här gällde att casha in och det var mer folk än vanligt. Dagens rätter brukar
vara en lista med ett tiotal olika val. Nu var samtliga maträtter på listan irländska. Jag
beställde en Shepards Pie och servitören Mohammed frågade om jag ville ha öl
eller vin till maten. Vatten sa jag. Öl eller vin upprepade han. Vatten sa jag igen. Han pekade då på menyn där jag kunde
läsa att öl eller vin ingick dagen till ära. Ganska talande för St. Patrick's Day
som verkar handla om att bli fullast möjligt. Jag fick mitt vatten till slut.
Utanför fönstret såg jag de grönklädda raggla förbi med glatt humör. Till och
från puben som låg vägg i vägg. Många var ganska unga. Fick en känsla av
Valborgsmässoafton.

Sex timmar senare promenerade jag till Penn
Station där jag skulle ta kvällståget till Philadelphia. På vägen dit passerade
jag ett antal irländska pubar och jag såg att partyt fortfarande pågick för
fullt. Både inne på ställena och ute på trottoaren. Folk var forfarande lika
gröna och lika glada men kanske något mer slitna än vid lunchtid. Vid Herald
Square stod ett gäng män i kilt och spelade säckpipa. Jag trodde det var en
skotsk musikform men mitt tåg skulle snart gå så hade inte tid att ta upp det
med dem.

På perrongen stod en konduktör i sin vanliga
uniform men med gröna glittrande cowboystövlar och önskade oss välkomna ombord.
Jag längtade till nästa dag. Det kändes som att till och med Jihad Jane, vars
”arraignment” väntade i Philadelphia, var att föredra.