Tankar från 39:e gatan

Ibland kommer det över mig att det ändå är en
ganska underlig tillvaro man för.

På fredag morgon ringde chefen från Norge och
väckte mig. Res till Louisiana var beskedet. Annalkande naturkatastrof i form av
en läckande oljerigg. Packade väskan. Igen. Visade sig att dagens alla flighter
till New Orleans var utsålda. Den årliga och berömda jazzfestivalen var i stan
vilket också gjorde det svårt att hitta hotell. Ett sunkigt Holiday Inn fick
det bli och vi flög via Atlanta till Mobile, Alabama. Hertz hade förvandlat vår
bokade SUV till en pick up-truck modell gigantisk. Den tog oss sedan med stor
komfort de två timmarna till New Orleans.

Morgonen efter körde Anders och jag mot Venice
längst ut på den södra udde, två timmar från New Orleans, dit oljan först
väntades. På vägen körde vi om en bil och bakom ratten satt min norska kollega
Ørjan Ellingvåg och vinkade. Senast vi sågs var över ett middagsbord på en
fiskrestaurang i Reykjavik en dryg vecka tidigare. Nu kändes det inte det minsta
konstigt att träffa på honom på en motorväg ute på Louisianas landsbygd. De
kommande dagarna såg vi dessutom många av övriga journalister vi hade träffat
på Island. Som vore vi en cirkus på turné. Kanske vi är det?

Dags att utföra våra konster: Intervju med
upprörda fiskare och orolig lokalbefolkning första dagen. Ingen olja i sikte
från land ännu. I marinan hade journalister från hela världen samlats. Ståuppor
på olika språk levererades sida vid sida med hamnen som bakgrund.
Hamnrestaurangen var ockuperad av murvlar som skrev, redigerade och åt om
varannatt. Servitriserna verkade stressade och aningen oorganiserade. Lobbyn
till ett närliggande motell var lika belägrad. Golvet var fullt av intensivt
knattrande reportrar och koncentrerade fotografer som sände hem det lilla av
bilder de hade. Alla djupt koncentrerade inne i deadlinezonen. Den där zonen
man både hatar och älskar. Klart beroendeframkallande är den i vilket fall som
helst. Ännu mer så när man har något att rapportera om.

För dåligt väder för att flyga helikopter. För
dåligt väder för att åka ut med båt till oljan. Vartefter dagarna gick desto mer
sammanbitna ansikten och nervöst flackande blickar stod att finna i det
temporära pressrummet. Hur många fiskare kan man intervjua undrade de
antagligen samtidigt som redaktörer i olika länder desperat och samstämmigt
efterlyste ”OLJA!!!” över knastriga mobiltelefoner. Motellpersonalen hade stora
problem att förflytta sig genom lobbyn. Vi drack alla deras gratiskaffe med
stor aptit.

President Obama kom på söndagseftermiddagen men det var
bara Vita Husets presskår fick access till det mycket korta besöket hos
kustbevakningen. En arrogant man från Secret Service hade en lång, och smått
bisarr, utläggning för mig och en liten grupp journalister som gick ut på att
det var bara om vi ägde marken vi stod på som vi kunde stå kvar var vi stod för
att få en skymt av presidentens kortege av svarta bilar. Ett enkelt ”vi har
bestämt att ni inte får stå här” hade räckt bra för mig.

En dag när jag stod utanför entrén till det
motell där pressen hade belägrat lobbyn kom ett TV-team från ABC. Producenten
tog en snabb titt in genom glasdörren och sa sen till sin fotograf och reporter
”There is no one to interview in there. It’s a media ghetto”. Det hade han ju
rätt i och jag fick på köpet lära mig ett nytt ord. Några journalister kom sen tillbaka från wild life-kontoret och suckade uppgivet. De hade bara samma oljeskadade fågel som dagen innan att visa upp. En lokal fiskare som hängde vid pressrummet för att om
möjligt få lite inkomster i form av båtturer med journalister sa skämtsamt att
han kunde åka ut och döda några fåglar och hälla olja på dem. Jag tyckte mig ana en gnutta allvar i uttalandet. Vi började alla bli desperata antog jag.

De få motell som fanns i Venice var fulla så
vi fick pendla till New Orleans varje dag. Det var fyra timmar fram och
tillbaka men värt det. Venice var, trots sitt namn, nog så långt ifrån Rialto
man kan komma. Tänk slitna hamnkvarter med rost, förfall och träskmarker
(det fanns fortfarande spår av orkanen Katrina i form av förstörda hus och
båtar). Det hade fungerat perfekt som backdrop till någon B-skräckfilm och
jag med min förkärlek för slitna miljöer kunde nog uppskatta det. I små doser.
En kollega sa med något desperat i rösten till mig att ”nu drar jag österöver
mot Mississppi och Albama för att leta stories”.  Att det var ännu längre bort från oljan verkade inte bekomma
honom. Han ville bara vidare. Bort. Vartsomhelst. Bara han slapp stanna i
Venice.

Nu är frågan när och var jag kommer att träffa
Ørjan och de andra bekanta ansiktena nästa gång. I Cleveland eller Mexico City?
Nästa vecka eller i augusti?

Ingen vet.

En underlig tillvaro som sagt.

—

Bilden ovan: Till vänster sitter Aftenpostens New
York-korrespondent Alf Ole i motellobbyn och skriver.

Bilderna nedan:

1: Franska journalister på väg ut till en hotad fågelö.

2: TV-reportern från den lokala FOX-kanalen lämnar en rapport
från samma ö.

3:  Lobbyn till motellet i Venice. Till höger står Sveriges Radios
New York korrespondent Daniel Alling. VG:s Anders Giævers jeansjackerygg syns i mitten och på golvet i rödvit-randig tröja sitter Dagbladets korre Randi. Alla tittar på
Obama’s direktsända tal. Ett tal som för övrigt ägde rum i kustbevakningens
byggnad bara ett hundratal meter från motellet.

4: Båtarna fick samsas med TV-kanalernas satellitbilar i
hamnkvarterna.