Tankar från 39:e gatan

Vi ger oss ut i den tuffa terrängen vid den
mexikanska gränsen tillsammans med Kathryn Ferguson. Hon jobbar frivilligt för
organisationen Samaritans med att ge mat och vatten till de illegala
invandrarna som går i dagar för att nå sitt mål i USA. Landskapet brukar kallas
öken och större delen av året är det ganska kargt men när vi är där efter
kraftiga monsunregn så är bergen och fälten vackert gröna. Skönheten är dock
missledande. Sommarmånaderna är enormt varma. En värme som kan vara livsfarlig.

Vi spenderar en dag med Kathryn och går på
samma stigar som mexikanerna kommer på. Hon ropar ut på spanska: ”Vi har mat
och vatten, vi är här för att hjälpa. Vi har första hjälpen och medicin med
oss”, men ingen svarar. Vi hittar några vattendunkar som hon ställt ut vid ett
tidigare tillfälle. De är nu tomma men lockets plombering är obruten och i
botten ser vi hål i räta vinklar. Kathryn säger att det är gränspoliserna som
skär hål på dunkarna och häller ut vattnet (något de förnekar när vi senare
ringer dem).

Terrängen är ganska svårforcerad på sina håll
och efter bara någon timme är vi helt genomdränkta i svett. Ibland är stigarna
väldigt branta och på eftermiddagen sen får vi själva uppleva hur farligt det
kan vara att ta sig fram i det här området. Kathryn faller och gör illa sin
fot. Först tror hon att den är bruten men det är antagligen en kraftig
stukning. Det gör så ont att hon inte kan gå och vi får bära henne de tre
kilometerna tillbaka till bilen. Vårt sökande är därmed över och vi träffade
inte på några illegala invandrare. Däremot många gränspoliser, fler än vanligt
enligt Kathryn. Antagligen hänger det samman med att det politiska klimatet
just nu kräver hårdare tag.

Jag är lite besviken över att inte ha fått några
bilder av de som kommer över gränsen. Men vi ser många spår av dem i form av kläder
som dumpats. Tomma vattenflaskor. Någon har sytt ett fodral av jeanstyg till en
vattendunk. Antagligen för att hålla vattnet kallt längre. Jag ser också en
tandkrämstub, ett halvfullt paket bindor, en deodorant och en sådan där tång
kvinnor använder för att locka ögonfransarna.

När jag fotograferar dessa saker, dessa spår av drömmar om ett bättre liv som är
spridda längs med stigen så slår det mig att kanske berättar de här
efterlämnade ägodelarna historien bättre än om jag skulle trycka upp min kamera
i ansiktena på några stackars vettskrämda mexikaner som gömmer sig bakom en
buske. Vanliga vardagliga saker som visar att de är vanliga människor. Att
packa ner en deodorant för en fyra fem dagar lång ökenvandring är så sorgligt
mänskligt på något sätt.

Några veckor tidigare var vi på ett valmöte
och hörde Arizonapolitikern JD Hayworth prata om hotet mot rikets säkerhet och
terrorister som väller in över gränsen från Mexiko.

Vid en ryggsäck ligger några prydligt vikta
kalsonger och ett par strumpor. En T-shirt och ett litet paket kakor. En tom
vattenflaska. Jag ser framför mig en mamma eller flickvän som packar den
lilla ryggsäcken följt av ett tårfyllt farväl och jag kan inte låta bli att
undra var klädernas ägare nu är. Kom han fram dit han skulle? Blev han gripen?
Eller gick han ett ännu värre öde till mötes och blev ännu en siffra i den
snabbt växande statistiken över de som dött på gränsen?

Det är svårt för oss att förstå hur desperata de är och hur mycket de
offrar för ett bättre liv. När jag står och ser på dessa små vardagliga ting
kan jag inte låta bli att känna att det finns ett visst glapp mellan Hayworths
ord och verkligheten.

Som vår guide Kathryn sa: ”Tror du att terrorister
skulle ta med sig småkakor?”