Tankar från 39:e gatan

Dagen efter att jag och reporter Kjersti Sortland var på gränsen så besökte vi
bårhuset i Tucson. Det är överfullt av människor som har dött när de försökt ta
sig in i USA. Bara i juli dog 59 personer i södra Arizona. Chefsobducenten Bruce Parks visar oss de tillfälliga kylrum som de har upprättat (varav ett är ett
kylt långtradarsläp) för att få plats med de över hundrafemtio människor som har dött hittills i år. Vi går in i ett av kylrummen för att ta bilder och trots kylan
är stanken ganska stark. Den påminner mig om när jag var i Haiti efter jordbävningen.

Totalt har de just nu trehundra kroppar där av
vilka tvåhundrafemtio är från gränsen. Över hundra av dem är alltså från förra året. Många av
kropparna blir kvar länge eftersom det är svårt att identifierade dem. De flesta är
män i 30-års åldern. När vi är där har de nyligen fått in en 13-årig
pojke. Hans släktingar i Mexiko trodde att han kommit fram dit han skulle i
USA. Bruce var tvungen att informera dem om dödsfallet.

Sedan visar han det arkivskåp där de förvarar
de dödas tillhörigheter. Där ser vi ID-kort, armbandsur och bilder av nära och
kära. Ficklampor och pengar. Mobiltelefoner och kondomer. En nyckelknippa med en bild av brandmännen som hissar flaggan på Ground Zero i New York. Ett
kärleksbrev. Återigen vardagliga saker som berättar en historia om dessa
människor som inte var så annorlunda än du och jag. Människor med vänner,
släktingar och älsklingar. Människor med drömmar och planer.

Men någonstans där ute i den obarmhärtiga
hettan tog det slut. De dör av törst. Några skadar sig och kan inte fortsätta
med gruppen. Många får värmeslag. De flesta är oförberedda på hur lång och svår
vandringen är och nästan alla har för lite vatten med sig. Det är också vanligt
att de går vilse då det inte finns några hållpunkter i terrängen som visar att
man är på väg åt rätt håll. En del tar till och med livet av sig ute i öknen i
stället för att gå en långsam död till mötes. Doktor Parks berättar för oss om
en man som hade hängt sig i ett träd och en annan som skurit av sig pulsådern.

Han tar oss sedan in i ett obduktionsrum där
två obducenter, svenskättade Bruce Anderson och Walter Birkby, står böjda över
ett skelett. Det ser ut som det kunde vara flera hundra år gammalt men de
säger att det kom in för fyra dagar sedan och att det kan vara så lite som en
vecka sedan den unga mannen dog. Monsunregnen och värmen kan snabba på
processen.

Jag känner stanken starkare än i kylrummet och
när jag tittar närmare ser jag att fötterna fortfarande är ganska intakta. Jag
försöker att koncentrera mig på fotograferandet för att inte må illa.

Doktor Birkby pensionerade sig egentligen
förra året men har nu börjat jobba igen. Arbetsbördan ökar ständigt då antalet
döda stiger i takt med att bevakningen blir hårdare på gränsen. Fler dör eftersom de
illegala invandrarna då söker sig ännu längre ut i den farliga vildmarken.

Doktor Parks ser uppgiven ut när han
säger till oss att nästan alla dessa dödsfall hade kunnat undvikas genom att
göra det lättare att få tillfälliga arbetsvisum.

—-

Detta var sista texten i den här serien om
Arizona och invandringen.

….

Bilderna nedan (jag vill varna för att någon
möjligen kan tycka att skelettbilden – bild 4 – är obehaglig):

1. Chefsobducenten Bruce Parks vid det
långtradarsläp som nu är ett tillfälligt bårhus.

2-4. Några av de dödas tillhörigheter.

4. Walter Birkby (t.v) och Bruce Anderson undersöker
kvarlevorna av en man som hittades för fyra dagar sedan.

5. Ett av de tillfälliga kylrum som byggts upp.