Tankar från 39:e gatan

19 september 2010

Jag går över Farsta Torg. Vid tunnelbanan står några valstugor. Socialdemokraterna, Folkpartiet, Vänstern och kanske någon mer som
jag inte kommer ihåg. Sossarna delar ut rosor.

Först funderar jag på att strunta i att rösta.
Missade deadlinen för att rösta på konsulatet i New York då jag var i Chile.
Men eftersom jag, av helt andra anledningar, är i Sverige på valdagen så kan
jag ju passa på att rösta här. Soffan (well, egentligen redigering av bilder
jag tog precis innan jag reste hit och som VG var tvungna att ha måndag morgon,
men det fick bli på natten sen) lockar dock men när jag tänker på folk runt om
i världen som går till valurnorna med livet som insats, som i till exempel
Irak, för att sen kanske få en korrupt regering så finns det egentligen ingen
ursäkt för att inte ta mig in till min vallokal i stan.

Jag tar linje 17 in för att rösta i
Rödabergsskolan i norra Vasastan. Går av vid Odenplan som nu är ett stort hål.
De ska tydligen bygga en ny pendeltågstation där. Jag promenerar förbi en
uteservering till ett snyggt fik på Upplandsgatan där unga Stockholmare sitter
med lattes och lägenhetsbeskrivningar från dagens bostadsrättsvisningar. I
övrigt är gatorna ganska söndagssömniga. Det slår mig hur rent och välordnat
allt är. Och tomt.

Utanför skolan står som sig bör valarbetarna
för de olika partierna och delar ut valsedlar. Det är fint inuti. Skolan är av
atriummodell. Eller modell sing-sing fängelse som de framför mig i kön påpekar.
Några invandrare sitter vid ett bord och får förklarat för sig den svenska
valprocessen. Det är vackert. Jag går in bakom skynket och stoppar den gula
valsedeln i kuvertet. (som utlandssvensk får jag bara rösta i riksdagsvalet).
Bakom ett bord sitter tre valarbetare och prickar av folk på listorna. En av dem
sätter en linjal under namnet och följer linjalen med blicken till andra
sidan av pappret där personnumret står och bockar av. Det är också vackert på
något vis. Jag minns när jag följde med mina föräldrar till vallokalen som
barn. Det var alltid en högtidlig känsla.

Tillbaka vid Odenplan går jag in på en Sandy’s
och beställer en sub med kyckling- och curryröra. Just den mackan brukade jag
ofta äta på en Sandy’s på Sveavägen i början av 90-talet när jag bodde i
Sverige och Sandy’s var en ganska ny snabbmatskedja. Smaken är sig lik men den känns mindre exotiskt nu än
då.

Ser sedan SVT:s valvaka tillsammans med mormor
och morfar i Farsta. Kristian Luuk möter partiledarna när de kommer in i
TV-huset och det skulle väl vara kvällens komiska och lite lättsammare inslag
men det var fel kväll för putslustiga skämt. När Mona Sahlin lite irriterat säger till
honom något i stil med att det faktiskt är en allvarlig kväll svarar Luuk ”Ja
men det är väl roligt. Gå in i sminket nu”. Och minuterna senare när en
studioman sätter på en liten mikrofon på Sahlins kavajslag blir det riktigt
pinsamt. Kristian säger ”Han sätter bara på en mikrofon. Så att du inte tror
att han tafsar på dig”. Monas torrt ironiska och perfekta svar blir ”Jag har
faktiskt gjort det här förr”.

Men det var egentligen nog inte Kristians fel.
För det där är ju vad han gör. Det var nog mer idén som var fel. Speciellt med
tanke på hur kvällen utvecklade sig.

Det står ganska tidigt klart att valets stora
förlorare är Socialdemokraterna som gör sitt sämsta val sedan 1914 med 30,9 procent av rösterna. Bara
en knapp procentenhet bättre än Moderaterna. På något konstigt sätt så gör ju
det Göran Persson till en av valets vinnare. Han avgick ju efter att partiet
fått 35% i förra valet.

Jag ser i dagens DN en liten arkivbild som jag
tog i Rosenbad 1995. Det är från presskonferensen då Mona Sahlin tar en time
out efter Toblerone-skandalen. En skandal som jag faktiskt tror fortfarande
skadar hennes trovärdighet hos vissa väljare.

Alliansen måste nu bilda minoritetsregering.
Den enda av partiledarna i alliansen som ens nämner det allvarliga i det i sina
valvaketal är Reinfeldt. (Moderaterna hade ju för övrigt sin valvaka vid Norra
Bantorget, klassisk Socialdemokratisk mark och knappast en slump). De andra
verkar mycket glada trots att deras partier tappat väljare och att man nu måste
försöka få med Miljöpartiet för att slippa samarbeta med Sverigedemokraterna.

Sverige har alltså valt in ett rasistiskt
parti i riksdagen.

Solen skiner visserligen då och då i Stockholm
denna höstmåndag men det är en mörk dag för Sverige. Väldigt mörk.

Men det är inte första gången ett
främlingsfientligt parti väljs in i Riksdagen. 1991 var jag på Ny Demokratis
valvaka på ett hotell i Frösundavik och fotograferade Ian och Bert när de
skålade i Champagne medan ett fyrverkeri exploderade på himlen bakom dem.
Senare imploderade dock partiet av inre stridigheter. Jag är tyvärr inte helt
övertygad om att Sverigedemokraterna går samma öde till mötes.

Men man kan ju alltid hoppas.

Annars är det upp till de andra 94,3
procenten väljare, och de personer vi valde, att motverka att de får något som
helst genomslag för sin politik. Och att döma av kommentarerna på valnatten så
finns det visst hopp att det blir just så.

—

Förlåt alla ni, mina vänner, som jag inte
ringer nu när jag är i Stockholm. Det är ett alltför kort besök på bara några få dagar och jag hinner inte ens
träffa alla i min familj.

Next time.