Farsta
Central Park
—
Tills i år hade jag inte varit i Sverige i oktober sedan 1996.
Då var jag nyligen separerad.
Uppbrott.
Nedbrott.
Lundells nya gick på repeat i bilstereon.
På andra sidan drömmarna.
Fantastisk dubbel CD.
Den tog mig igenom den hösten.
Tre månader senare flyttade jag till New York.
I går gick jag genom Central Park i skymningen.
I stället för att ta taxi från Upper West Side.
Gick där genom det stillsamma lugnet.
Undrade varför jag inte gör det oftare.
Sparsamt med människor.
Mellan dag och kväll.
Ett år efter ett annat uppbrott.
Det är inte lätt att vara människa.
Hösten har alltid varit min favoritårstid.
Fall på amerikanska.
En tid att falla?
Sommarens charad är över.
Masken är kastad.
Allvaret.
Lugnet.
Tid att landa.
Löven knastrar under mina skor.
En ekorre rusar upp i ett träd.
En skäggig man sover på en parkbänk.
Han ser ung och gammal ut på samma gång.
Vid fontänen gör två män gigantiska såpbubblor.
För en dollar eller två.
En tjeck frågar mig var John Lennons hus ligger.
Två joggande tjejer pratar om en man.
Den ena skrattar högt.
Skejtarna jobbar hårt på att se blasé ut.
En grupp fågelskådare skådar fåglar från en liten bro.
I Farsta Centrum åt man sushi och handlade höstkläder.
—
Nu har jag flugit till ett annat land igen.
Bokstavligt.
Så mycket jobb.
Så många resor.
Hur hann jag blogga så mycket förr?
Tankar från 39:e gatan 
Leave a reply to Sonja Cancel reply