Tankar från 39:e gatan

Jag är hemma i New York efter sex dagar i Haiti. Ett besök i det landet ger onekligen perspektiv på tillvaron. Ens egna små futtiga problem ter sig tämligen patetiska i jämförelse med vad haitierna måste genomleva.

Det är första gången jag var tillbaka sedan jag var där direkt efter jordbävningen och som jag skrev i förra inlägget, inte mycket har hänt. Nära en och en halv miljon människor bor fortfarande i något av alla de tältläger som finns i Port-au-Prince. Bara tre procent av alla förstörda hus är bortrensade. Överallt står de kollapsade byggnaderna kvar och av allt det bistånd som lovades från världens alla länder direkt efter jordbävningen har bara fem procent hittills betalats ut till Haiti. Och som om inte allt detta var nog så har landet nu alltså drabbats av en koleraepidemi. 16 000 människor är smittade och minst 1100 döda hittills. Siffror som antagligen kommer att stiga snabbt för varje dag som går.

På en trottoar i Port-au-Prince, alldeles vid sjukhuset, ligger en kvinna utslagen av kolera. Folk går förbi utan att göra något. Rädda för smittan antagligen. En gammal sliten likbil kör in på sjukhuset samtidigt som en ung kvinna leds in till kolerakliniken av en kille. Hon är så svag att hon knappt kan gå.

Vår chaufför/fixare/tolk kör oss sedan upp till staden Saint Marc som ligger i det område där epidemin startade, ungefär tio mil norr om Port-au-Prince. Resan tar fem timmar för oss och då var det inte bara de dåliga vägarnas fel. En smärre krock med en annan bil och fyra stopp på grund av mekaniska problem efteråt gjorde att resan tar mycket längre tid än den borde ha gjort. Som tur är så finns det bilmekaniker i varenda litet skjul längs med vägarna som kan fixa skeva styrstångar och läckande kylare på en kvart eller så.

Väl framme i Sant Marc besöker vi det lokala sjukhuset som är överfullt av kolerapatienter. Provisoriska ”sjukhussalar” av modell presenning får komplettera de befintliga. Samtliga är överfulla och på gården jobbar ett tiotal snickrare med att göra flera ”kolerasängar” som har det där karaktäristiska stora hålet i mitten. Vi blir visade runt av en sjuksköterska från Läkare utan gränser. Salarna är överfulla av patienter. Barn och vuxna. Alla mycket sjuka. Hinkar töms. Golv svabbas. Hela tiden. Stanken är dock svårt att göra något åt.

Kolera är ju egentligen inte så svår att förebygga eller behandla. Rent dricksvatten och normal hygien vid matlagning förebygger. Och vätska med näring i en eller annan form botar om man får läkarvård i tid. Självklarheter i många länder men tyvärr inte i Haiti.

När vi lämnar sjukhuset möter vi en familj som bär in pappan sittandes på en stol. Han är för svag för att kunna gå. Det skulle kunna vara en passande metafor för landet Haiti. Men vem bär stolen i så fall?

—-

Rättelse: Tio procent av de utlovade pengarna har betalts ut till Haiti.