Tankar från 39:e gatan

I går hade John Lennon och Yoko Ono en helsidesannons i New York Times.

Den bestod av följande ord:

WAR IS OVER!

If you want it.

Love and Peace from John & Yoko

Och i väldigt liten text längst ner var webadressen: www.IMAGINEPEACE.com

Jag blev glad när jag såg den. Det var som om han levde fortfarande. Att han bodde där uppe på Upper West Side tillsammans med Yoko och att jag någon gång vartannat år kunde gå och se honom spela på Madison Square Garden och kanske råka på dem hand i hand i Central Park en vacker men kylig tisdag i september.

John och Yoko har varit på min personliga topp tio-lista sedan tonåren. Mitt i all punkmusik började jag köpa hans soloskivor av någon anledning. Det var antagligen mordet, eller om det var innan det. Jag minns inte längre. Sista albumet, comebacken Double Fantasty (där Yoko gör hälften av låtarna) är så vackert bra och man kan inte låta bli att undra vad mer Lennon hade kunnat prestera om han fått fortsatt att leva. Men den LP som verkligen satte sig som en knytnäve i mitt solarplexus var John Lennon/Plastic Ono Band från 1970. Gick det att göra musik så här? Som Lenny Kravitz sa om den skivan i en intervju för några år sedan ”den är fortfarande tio, tjugo år före sin tid.”

Häromveckan satt jag vid bordet intill Johns son, Julian Lennon, på en restaurang. Jag ville säga något. Men vad? Jag förblev tyst.