Tankar från 39:e gatan

Den 5 februari 1997 flyttade jag till New York. Det är i dag alltså exakt fjorton år sedan.

Det var en kylig onsdagsmorgon när min morfar Kåge körde mig till Arlanda. En vecka tidigare hade jag fyllt 30 år och nu checkade jag alltså in för SAS-flighten till Newark med avgång 10:40. Och trots att det inte var lika definitivt som när ”utvandrarna” lämnade landet med skepp för över hundra år sedan så hade vi nog båda en liten tår i ögonvrån. Även om vi inte visste så anade vi nog båda att jag checkade in till ett nytt liv. Längre bort från nära och kära.

Jag hade frilansat som fotograf i Stockholm i tolv år och ville testa något nytt. New York hade länge varit en dröm. Planen var att stanna två till fyra år om jag hade tillräckligt med uppdrag. Om inte så skulle jag flytta hem efter ett år. Jag hade inga konkreta löften om jobb men hade ju mitt kontaktnät och hoppades att det skulle gå bra.

Jag minns de första veckorna i New York. Jag gick på gatorna i min tjocka täckjacka och tyckte det kändes helt surrealistiskt att jag bodde här.

Det sista jobbet jag gjorde i Sverige var att fotografera en filmregissör för Expressen den 30 januari ser jag nu i min gamla almanacka. Tyvärr har jag inte skrivit vem det var. Den 6 februari gjorde jag mitt första jobb i USA då jag fotograferade Cardigans som hade konsert på en klubb i New York. Jag tror att det var för Sydsvenskan.

Första halvåret i New York hade jag bra med jobb. Gjorde några uppdrag med Aftonbladets mångårige New York-korrespondent Leif Åke Josefsson men framförallt jobbade jag för Expressen och norska Verdens Gang. Båda hade fasta frilansfotografer här men de var ofta upptagna med annat. Expressens New York-fotograf Stefan Hyttfors reste runt och fotograferade ishockey med tidningens Los Angeles-korrespondent Gunnar Nordström. Tidningens New York-korrespondent Staffan Thorsell hade precis blivit hemkallad för att bli chefredaktör. Mats Larsson blev med kort varsel skickad till New York för att täcka upp under våren och vi jobbade väldigt mycket ihop. Och med VGs dåvarande korrespondent Alf Bjarne Johnsen var jag bland annat på Kuba.

I augusti åkte jag hem till Sverige på semester och jag minns att det kändes som att jag hade varit borta jättelänge. Nuförtiden går ett halvår mycket fortare. Hur kommer det sig?

Tillbaka i New York hösten 1997 blev det dock mycket färre jobb för både Expressen och VG så jag hade i princip bestämt mig för att flytta hem efter ett år. Men i december ringde Hyttfors och sa att han skulle flytta hem till Stockholm till sommaren. Så jag stannade och blev sommaren 1998 Expressens fasta frilans här. Lagom till att Mats Larsson kom tillbaka för en fast korrespondenttjänst över de nästa tre åren (Mats är ju nu för övrigt tillbaka i New York som korrespondent). Det var tre väldigt bra år. Sedan kom Håkan Matsson som nästa korrespondent och vi fick ju en rivstart med terrorattackerna den 11 september som vi jobbade med i två veckor i sträck. Men Expressen gick ju under den perioden igenom en tuff period och resbudgeten för New York-kontoret blev snabbt mycket mindre och därmed minskade antalet jobb för mig ganska kraftigt.

Så hösten 2001 började jag så smått tänka på om det skulle fungera att vara kvar i New York. Då fick jag ett telefonsamtal om att VGs New York-fotograf Thomas Andreassen skulle flytta hem till Norge om ett par månader och att de sökte en fast frilans här. Jag sökte jobbet och i konkurrens med många duktiga fotografer i Norge så fick jag faktiskt jobbet. Så sedan februari 2002 jobbar jag för Verdens Gang.

Fjorton år senare är jag alltså fortfarande kvar i New York. Om någon skulle ha sagt det till mig innan jag flyttade hit hade jag aldrig trott på det. Men med de där telefonsamtalen som kom i precis rätt tid så känns det ju nästan som att det var förutbestämt.

Och jag är glad att jag vågade ta steget att gå ombord på det där SAS-planet en onsdagsmorgon i februari 1997.