Tankar från 39:e gatan

Jag älskar timmen när staden blir blå.

Just innan det blir svart.

Spelar ingen roll vilken stad.

Jag tycker om att iaktta människorna i denna magiska timme.

På motorvägsramperna ut från stan sitter de en och en i sina bilar. Skyskraporna skymtar i backspegeln. FM-rock på radion. Trafiken flyter långsamt framåt och den lokala nyhetsstationens dream team tittar leende ner på dem från en stor reklamtavla. De ses snart igen hemma i villaförortens välinredda vardagsrum efter att alla unisont kört upp sina bilar på garageuppfarterna.

På stadens trottoarer samlas de mer rastlösa. Ännu en dag avklarad. Stegen känns lite lättare. I varje gathörn står kvinnor och män som sneglar på sina armbandsur. Lite för tidiga för sin träff. Hon rättar nervöst till håret. Han bestämmer sig i sista stund för att ta av sig slipsen men ångrar sig sen.

Vid bardiskarna möts after work-gängen, väninnorna och pojkarna. Ögonkast utbyts diskret. Den som vågar hålla kvar blicken längst vinner.

Himlen är djupt mörkblå där ovanför. Skyltfönstrena kastar sitt gula ljus på de allt mörkare gatorna. Stämningen är uppsluppen. Folk överallt. På väg åt olika håll. Bort från kontoret. In i kvällen med alla sina löften. Må så vara en TV-kväll, en femstjärnig middag eller att få känna en annan människas hud mot sin egen. Löften icke desto mindre.

Jag vill alltid vara i den blå timmen.

Just innan det blir svart.