Tankar från 39:e gatan

Vaknade med rockkonsertpip i öronen i morse. Det var längesedan.

Jag var och såg Big Audio Dynamite (BAD) på Roseland Ballroom igår. Återföreningturné. Mick Jones startade BAD efter att han fått sparken från The Clash i början av åttiotalet. Jag var ju visserligen mer av en Joe Strummer-man (som liksom Jones var sångare, gitarrist och låtskrivare i The Clash men som dog alltför tidigt, 2002) men med BAD så var det trots allt Jones som tog arvet vidare in i framtiden med avstamp i The Clash’s trippelalbum Sandinista. Punk, hip hop, rock’n’roll, rap och reggae i en fantastisk blandning.

Nu har de alltså återförenats ca. 20 år senare. Men det känns inte som en trött nostalgiturné. Kanske för att de var före sin tid. De får bra recensioner från tidigare konserter under turnén ser jag. Flera skribenter menar att BAD är ett underskattat band som bröt ny mark och att deras inflytande fortfarande märks bland nya band. De havererade inte in i åttiotalets syntträsk trots att de använde syntar minst lika mycket, om inte mer, som de flesta andra då. De gjorde det smartare.

—

Jag tar taxi från 39:e gatan till Roseland på 52:a. Passerar Broadway i regn. Det glittrar. Genom dropparna på bilrutans utsida ser jag barer och platser som bär på dåliga och bra minnen för mig. Minnen som inte vill försvinna.

Går själv på konserten. Varför inte? Ganska skönt.

I entrén blir det tjafs i säkerhetskontrollen. Min kamera är för stor att ta med in om jag inte har fotopass. Jag ljuger att jag har det. Vakten tar mig till luckan där man ska hämta det och försvinner sen. Kort kö. Kan möjligen snacka till mig ett pass men om det inte går måste jag lämna ifrån mig kameran. Korta kön tar tid. Struntar i det och glider diskret in i konserthallen med min kamera. Ingen märker något. Firar med en Vodka Tonic i baren.

Jag tänker på när vi var och såg dem i Göteborg på Eriksbergsvarvet 1987. De var förband till U2s förband, The Pretenders. Men vi var där för BAD och trängde oss nästan ända fram till scenen trots att vi kom sent. Där stod vi sen i regnet och efteråt blev jag arg på ett kravallstaket som jag började sparka på av någon anledning. Blev nästan arresterad. En av få saker jag minns från den resan. Vilka var vi som var där? Min bror Johnny såklart. Men sen? Niclas och Karin? Jugge? Matte? Gunilla, Sofia, Madde? Sov vi i trappuppgångarna som vanligt i Göteborg? Eller var det nattåget hem? Jag minns inte längre mycket mer än att vi var unga och obekymrade.

Jag står längst fram till höger om scenen på Roseland. Ser bandet stå i en hörna och vänta på att inta scenen (hade varit en bra bild om jag varit närmare och ångrar att jag inte tjatade till mig ett fotopass). De lösgör sig efter några minuter en och en och springer väldigt snabbt uppför rampen till scenen med några meters mellanrum. Ser bra ut. Gillar när man tänker på detaljer sådär. Hänger nog kvar från Clash-tiden.

Mick Jones smal i mörk kostym. Vit skjorta. Och vit näsduk i bröstfickan. Solglasögon modell stora pilot. Han har åldrats med värdighet. Väldigt tunnhårig och väldigt cool. Don Letts och Leo Williams med rastaflätor ner till vaderna.

De öppnar med Medicine Show. Gåshud.

Sen är den ena låten tyngre än den andra. Otroligt tight. Enda missen är i slutet med E=MC2 då de är tvungna att avbryta efter 30 sekunder och börja om. Var något strul med tekniken. Men i det lilla avbrott som uppstår så börjar Mick självironiskt sjunga ”..if you can make it here, you can make it anywhere…” från New York, New York följt av en blytung version av E=MC2 så är den fadäsen bortglömd.

”He’s up here with us tonight” säger Jones när de spelar Sightsee M.C. och menar såklart framlidne Joe Strummer som var med och skrev den låten. Jag tänker på när jag såg Strummer med sitt band the Mescaleros i samma lokal hösten 1999. Han spelade en massa Clash-låtar blandat med nyare låtar. Mick Jones spelar inga. Båda valen känns logiska. Men att se Strummer avsluta med Straight to hell, I fought the law, Bankrobber och White Riot var magiskt. Han hade inte åldrats alls.

Mick Jones ofta med ett leende den här kvällen. Verkar ha kul. Skönt avslappnat mellansnack. Tung brittisk accent. Ironi.

Två inropningar. Jones tar fram sin gamla Les Paul till extranummerna. Sista låten blir Rush som var en hit för dem i USA när den kom.

Lokalen tänds upp. Folk lämnar med stora leenden och trots att jag inte köpt en konsert t-shirt på 20 år och egentligen inte tänkt göra det någonsin mer så kan jag inte låta bli att köpa en. Kommer kanske aldrig ha den på mig men det spelar ingen roll just där och då.

Är lite hungrig och hamnar på McDonald på Times Square av alla ställen. Det har slutat att regna så sätter mig vid ett av de röda små runda borden som numera finns på Times Square. Klockan närmar sig midnatt men det är fullt av fotograferande turister. Par. De ser glada ut. Obekymrade. Och jag sitter där, för första gången, mitt på Times Square och äter en hamburgare. Kunde ha varit en textrad i en Strummer/Jones-låt.

Tar en taxi hem. Ser slutet av Letterman och går och lägger mig med pip i öronen och om inte obekymrad så i alla fall med ett leende.

—

Rocktidningen Rolling Stone har i dagarna utsett London Calling av The Clash till åttiotalets bästa skiva. Stort!