Tankar från 39:e gatan

…och ett paraply.

Jag tog tunnelbanan ut till Cobble Hill i Brooklyn i går kväll.

Det hade varit 38 grader varmt på dagen men efter ett par dagar med klassisk New York-hetta bjöd den tidiga kvällen på ett spektakulärt åskväder med tillhörande ösregn. Magiskt. Som alltid. Jag tog med mitt röda golfparaply som jag köpte i Portland, Oregon 1997 där jag och Expressens USA-korrespondent Mats Larsson var för att bevaka Annika Sörenstam som spelade golf i US Open. Det regnade och jag köpte alltså detta paraply för att skydda mig och kamerorna. Är inte mycket för golf egentligen men bra paraplyer kan de onekligen göra.

Paraplyer kommer ju och går. Inte minst de totalt odugliga versionerna man köper i panik på New Yorks gator när en oväntad störtskur kommer. Oväntad för alla utom paraplyförsäljarna som dyker upp snabbare än man hinner tänka ”varför tog jag inte med mig mitt röda golfparaply?” Detta röda golfparaply från Oregon som alltså har hängt med i alla år. För det mesta har det tålmodigt stått i min garderob. Men då och då har det fått följa med ut. Men bara när det regnat ordentligt. Som i går kväll när jag skulle äta avskedsmiddag med VG:s korrespondent Anders Giæver (bilden ovan) som flyttar hem i slutet av juni efter tre år i New York (jag tar semester från måndag så därför middagen nu). Anders bor i just Cobble Hill med sin fru Ales och deras barn. Ett väldigt trevligt område. Dessa tre år gick fort. Känns som det var i går jag skrev den här texten när Anders tog över från Kim Riseth.

Giæver kastades ju direkt in i presidentvalet och en av de första resorna vi gjorde var till demokraternas partikonvent i Denver. Efter det har vi hunnit med att bevaka jordbävning, orkan, vulkanutbrott, seriemördare, sexskandaler,  pistolmassaker, och kidnappning. För att bara nämna några av sakerna vi upplevt tillsammans. Vårt sista jobb ihop, för den här gången, gjorde vi i Kansas förra helgen. Det kommer att publiceras i VGHelg lördagen den 25 juni. Ett intressant reportage. Skriver mer om det här när det har stått på trykk. Som vi säger i Norge.

Jag och Anders åt en bra middag på en liten Italiensk restaurant på Smith Street i går kväll. Vi pratade jobbminnen från de tre åren vi jobbat ihop. Avskedspresent blev min fotobok Uppdrag: USA men man vet att den inte är helt aktuell då det i en av mina bildtexter står att politikern John Edwards är en framtidsman. Tiden går. Sedan eftersläckning på en bar längre upp på samma gata dit Ales slöt upp. Det var trevligt. Det var först när vi skulle skiljas åt ute på gatan som jag kom på att jag saknade något.

Mitt paraply har alltså sett korrespondenterna komma och gå. Men nu är det slut på det. Jag hade glömt det på restaurangen som nu var stängd. Hade det bara fortfarande regnat så hade jag ju kommit ihåg det. Visst skulle jag kunna ringa dit i dag men jag drar till Stockholm på måndag för semester och har som alltid ett fullspäckat schema dagarna innan avresa. Så två timmar för att hämta ett paraply, om än med ett visst affektionsvärde, i Brooklyn känns inte överkomligt. Och visst skulle Anders kunna hämta det men vi ses inte mer innan han flyttar tillbaka till Oslo och det känns väl kanske som ett lite väl stort projekt för ett paraply att be honom ta med det och sedan för mig att resa dit för att hämta det. Dessutom är jag själv förvånad att jag har lyckas med att inte glömma det under så många år. Kanske är det någon mening med att det nu är borta? Eller kanske inte. Bra var det i vilket fall som helst. Mycket robust.

15 juli börjar Eirik Mosveen som USA-korrespondent för VG. Till dess ska jag ha hittat ett nytt paraply. En ny era börjar. Onekligen.

Och Anders, vi ses igen…kanske över en Bora Bora Horror i The Tonga Room.

—

Bilderna är tagna under ett valmöte i Chester, Pennsylvania en vecka innan presidentvalet 2008. Det var kallt och ösregnade. Min ena kamera slutade att fungera. John McCain ställde in ett valmöte samma dag i Pennsylvania på grund av regnet. Som hade han redan gett upp. Och kanske var det så.