Tankar från 39:e gatan

Clarence Clemons är död. Den legendariske saxofonisten i Bruce Springsteens E Street Band dog i Florida i lördags efter att ha fått en stroke tidigare i veckan. Han var mer än bara en saxofonist. Han var den Springsteen lutade sig mot, inte bara bokstavligt som på omslaget till Born to Run. Clemons var den som alltid fick mest applåder när bandet presenterades och han VAR i mångt och mycket The E Street Band.

Vissa saker slår ner som en blixt i ens liv. Förändrar tanken om vad som är möjligt. Vidgar vyerna och skänker lindring i natten.

Det kan vara en bild, en bok, en film, en stad, en kvinna…

…eller ett saxofonsolo.

Min första kontakt med Bruce Springsteen och The E Street Band var den där bootlegen från 81-turnén jag lånade från en kompis och spelade in på ett C-90 band när jag var i 15-års åldern. Ett band som spelades ofta sen mellan punkskivorna.

Gick det att göra musik så här?

Så mycket passion. Så mycket energi. Herregud!

Och när man tror att tåget ska spåra ur, att högtalarna ska sprängas, att bandet ska falla ihop av utmattning då kommer den där saxofonen och höjer allt ännu ett steg. Vackrare än en kvinnas leende i Gamla stans smalaste gränd, underbarare än en sommarnatt utan slut och mer levande än livet självt. Han tar dig genom storstadsdjungeln via Tionde avenyn och vidare ut till den fortfarande varma sanden under en boardwalk i den ljumma kvällen vid Jersey Shores för att sen slunga dig ut i universums oändliga mysterium där du svävande tittar ner på den blå lilla kula vi alla bor på och du tänker att livet det är trots allt värt att levas.

Innan jag hörde vad han kunde göra med detta instrument var en saxofon något jag bara hade sett på skivomslagen till Ingmar Nordströms Saxparty på Domus skivavdelning i Vällingby Centrum. Clemons saxofon levde i en annan dimension. En annan galax. Han fick mig att förstå att det finns en mening med livet för något så vackert kan omöjligt ha skapats ut ur meningslöshet.

Sista gången jag såg honom live var på Madison Square Garden i november 2009. Då spelade de hela dubbelalbumet The River och det var en helt fantastisk konsert. Liksom när jag såg dem på fotobollsarenan ute i New Jersey en månad tidigare. Då spelade de hela Born to Run-albumet. En minst lika bra konsert. Clemons hade väldigt svårt att röra på sig och satt för det mesta på en barstol och spelade men hans saxofon lät bättre än någonsin. Så här skrev jag här på bloggen efter konserten på Madison Square Garden:

”Nästan allt var väldigt väldigt bra men låten Drive all night var overkligt bra. En text och ett framförande som kan bringa tårar till den mest cyniske, som mig till exempel, och ett saxofonsolo från The Big Man som skar genom luften som om det vore svaret på allt.”

Rest in peace Big Man!

..eller vid närmare eftertanke gör inte det utan kör på med din sax där ute i stora evigheten!

—

Bilden tog jag i Göteborg i juni 1985. En annan ganska hyfsad konsert.