Jag vill skriva något om terrorattacken i Norge.
Men vet inte vad.
Det är svårt.
Jag var vid Columbine dagen efter massakern och såg de gråtande skolkamraterna komma. Jag var vid Virginia Tech och jag var i New York den 11 september, 2001.
Jag såg rosorna på Sveavägen.
Orsakerna till våldet har varit olika.
Hat.
Sinnesjukdom.
Religiös fanatism.
Politisk agenda.
Eller kanske en blandning av allt.
Jag var inte i Oslo.
Men ändå är jag där.
Sitter framför datorn här i New York och följer tragedin.
Där ser jag det ofattbara och känner vanmakt och hopplöshet.
Så långt ifrån men ändå så nära.
Har så många kollegor i Norge.
Så många vänner.
Och för bara tre veckor sedan var jag där och gick från Youngstorget till VG efter en trevlig lunch med en vän. Det var ganska folktomt. Jag passerade regeringsbyggnaden och tänkte hur alldaglig den såg ut. Hur oskyddad och fridfull den var. Precis där bomben sedan exploderade.
Det som hände på ön går inte att förstå.
Alla dessa unga människor kallblodigt avrättade.
Av en religiös extremist.
Av en terrorist.
Det är så meningslöst.
Var kommer detta hat ifrån?
Denna självutnämnda rätt att ta liv.
Man vill tro mental sjukdom.
Skulle bli mer förståligt.
Men all denna planering som föregick gör det hela så mycket mer oförståeligt.
Jag tänker på alla som har mist en älskad familjemedlem.
Jag tänker på alla begravningar som kommer.
Jag tänker på den förlamande sorgen de måste känna.
Jag tänker på ett land i chock.
I sorg.
Jag tänker på er…

Leave a reply to Susanne Cancel reply