Tankar från 39:e gatan

I november 2012 är det presidentval i USA. Det är över ett år till dess men valkampanjerna är redan i full blom. Jag och reporter May Linn gjorde i veckan nedslag i ett par av dem.

Vi hade planerat att flyga ner till South Carolina på tisdagskvällen för att vara med på ett valmöte med republikanen och Tea Party-favoriten Michele Bachmann på onsdagsförmiddagen. På La Guardia-flygplatsen fick vi veta att flighten var försenad på grund av dåligt väder och efter ett par timmar ställdes den in. Tillbaka till Manhattan och sedan en väldigt tidig morgonflight på onsdagen istället.

Vi hann precis i tid till det valmöte Bachmann höll på en parkeringsplats till en hamburgerrestaurang i Spartanburg. Där hade ungefär trehundra supportrar mött upp i den gassande solen. Michele har ju i viss mån tagit Sarah Palins plats i kampen om att bli republikanernas presidentvalskandidat. Palin har ju inte ännu sagt om hon ska ställa upp eller inte och tiden börjar rinna iväg för henne. Bachmann är en kongressledamot med norska rötter från Minnesota. Hon ligger lika långt ut på högerkanten som Palin men har kanske aningen bättre förmåga att uttrycka sig. Men det hindrade henne inte från att till tonerna av Elvis blanda ihop hans födelsedag och dödsdag. När hon kom upp på den lilla scenen hörde vi henne glatt säga till de som samlats på parkeringsplatsen: ”Innan vi startar, låt oss alla önska Elvis Presley en glad födelsedag i dag”.  Det var alltså det datum han dog på. Födelsedagen är i januari. Det kan tyckas vara ett oskyldigt litet fel men i dessa You Tube-tider kan sådan uttalande få ett långvarigt liv.

Michele är karismatisk och det är lätt att ryckas med av hennes entusiasm. Men hennes budskap är ganska extremt och jag är rätt säker på om hon ens kommer i närheten av att vinna nomineringen så kommer partiets ledning göra allt de kan, utan att det märks alltför tydligt såklart, för att försöka stoppa det och få fram en av de mer, i presidentvalet, valbara kandidaterna.

Efter talet gick hon in i restaurangen och beställde en chili cheeseburger med pommes frites och lökringar inför smattrande stillbildskameror och de mycket tystare videokamerorna. Hon småpratade med personalen och erbjöd skämtsamt flera av dem jobb i vita huset. Sedan betalade hon för maten men lämnade den vid kassan utan att ta en enda tugga av sin beställning. Maten var för att media skulle få sina bilder. Bilder som signalerar ”kvinna av folket”. På presskonferensen sen vill hon inte svara på frågor om hennes norska rötter. Antagligen för att i Tea Party-rörelsen använder man ofta de skandinaviska länderna som avskräckande exempel på vad som kan hända om man inför sjukvård för alla och andra välfärdsreformer som alla buntas ihop under det hemska ordet ”socialism”. Många verkar tro att Norge och Sverige är som Sovjet på 70-talet.

Stressade drog vi sen snabbt till flygplatsen för att inte missa flighten till Chicago. Vi hann precis och väl framme tog vi in på ett flygplatshotell och började jobba med bilder och text. Klockan blev sen innan vi var klara och sedan tidig uppstigning morgonen efter för att köra två och en halv timme till Atkinson där president Barack Obama skulle hålla ett tal. Det är en liten by på Illinois landsbygd med 1200 invånare. De flesta av belgisk härkomst fick vi ganska snart veta. De verkade mycket stolta över sina rötter och de sa att de höll de belgiska traditionerna vid liv.

Gatorna i den lilla byn, som egentligen bara är en vägkorsning, var kantade av 600 amerikanska flaggor som satts upp för att hedra presidenten. Folk som inte fått biljetter till talet satt i sina trädgårdar längs med vägen för att få en skymt av Obamas kortege. Detta var utan tvekan det största som någonsin hänt i Atkinson.

President Obama var ute på en bussturné i tre dagar på landsbygden i Iowa, Minnesota och Illinois. Stater han vann i valet för tre år sedan och som han bör vinna nästa år om han ska bli återvald. Vita huset ville dock inte kalla det en valturné utan menade att presidenten reste ut i landet för att prata om den ekonomiska krisen och för att lyssna på vad vanliga människor tycker. Sanningen är väl att det var både och. Det var ett tag sedan nu som jag fotograferade Obama men påmindes återigen om hur karismatisk och intelligent han framstår och med vilken tyngd han framför sina argument och man inser att Bachmann spelar i en mycket lägre division. Oavsett vad man tycker i sakfrågorna.

Talet hölls i en lagerlokal för majs. Bakom scenen hade man riggat med lastpallar och majssäckar. Allt för att bilderna som blev tagna ska sända de rätta signalerna. Som till exempel landsbygd, företagande, hårt arbetande medelklass och så vidare. På bilder av Obama från övriga stopp på bussturnén har jag sett höbalar, röda lador och kor. Ingenting lämnas åt slumpen inför ett presidentval i USA.

Obama lämnade sedan Atkinson i sin alldeles nya buss (en slags Air Force One på hjul som kostade 1,2 miljoner dollar) och längs med gatorna stod människor och vinkade till presidenten som vinkade tillbaka genom det skottsäkra glaset. Vi körde tillbaka till Chicago. Ännu ett flygplatshotell och ännu en kväll redigerandes bilder och video. Sedan fyra timmar sömn och tidig flight tillbaka till New York på torsdagsmorgonen för att hinna före ett annalkande åskväder.

Efter tre dygn med lite sömn var det skönt att komma hem men samtidigt gillar jag när det är lite stressigt. Det är så det ska vara inför ett presidentval och det får mig att minnas hur fantastiskt det var att bevaka det förra valet.