Orkanen Irene passerade i går New York utan att, kanske inte helt oväntat, uppfylla alarmisternas domedagsprofetior.
New York-borna är ju av skeptisk natur och det var inte förrän de sista dagarna innan orkanens ankomst som kaskaden av varningar från politiker och media trots allt började få en viss effekt. Ni som varit här inför till exempel ett snöfall på ett par tre centimeter vet ju hur de olika TV-kanalerna gör allt för att bräcka varandra i att skrämma upp folk. Skulle det hjälpa att reportern stod på huvud i en snödriva så skulle han eller hon utan tvekan göra det. Ta det gånger hundra så kan ni tänka er hur det var här innan orkanen kom. Vi pratar om hundratusentals människor som evakuerades. Inga bussar, tunnelbanor eller tåg gick under nästan två dygn. Hela helgen var New York som en spökstad. Nästan helt tomt på gator och torg. Inga bilar. Inga människor. Som att köra omkring i en katastroffilm.
Jag, som ju har bevakat ett antal orkaner i södra USA, var in i det sista skeptisk men till slut knäckte de även mig och där stod jag bland alla andra i den enormt långa kön i matbutiken med kundvagnen fylld av vattenflaskor, sportdrycker och konservburkar.
Min vän, vi kan kalla honom Bjurman, som bor på 48:e våningen, i kvarteret intill är något mer mottaglig för skrämselpropagandan och hade tidigt försäkrat sig om att han kunde tillbringa orkannatten hemma hos mig på lite mer säkrare höjder, det vill säga 16:e våningen. Det var något om risk för krossade fönsterrutor och sjösjuka på grund av svajande hus. Men inte mig emot. Det var bara trevligt med lite sällskap. Och senare på kvällen dök även världsreporter Åsberg upp från Washington DC. Då vet man att det är stora nyheter på gång. För det mesta.
Tidigare på dagen hade jag och VG:s nya USA-korrespondent Eirik Mosveen varit ute i Breezy Point, som ligger på en smal ö precis utanför Long Islands sydkust. Husen ligger helt oskyddade mot Atlanten och det var ett av de områden som borgmästare Bloomberg hade beordrat obligatorisk evakuering i. Trots det hittade vi flera personer som hade valt att stanna kvar och en av dem hade en väldigt bestämd uppfattning om var borgmästaren kunde placera sin evakueringsplan.
En före detta marinkårsoldat jag och reporter May Linn Gjerding träffade dagen innan i Bay Shore på Long Island sa att han hade förberett sig för orkanen genom att köpa två 12-pack Budweiser och hot dogs samt hamburgare att slänga på grillen. Och när jag frågade min doorman om vad han hade gjort för förberedelser sa han bara helt kallt ”nothing”.
Tough crowd minst sagt.
Och på tal om tough crowds, det var ju jordbävning här för en vecka sedan. Jag satt då på en diner och åt lunch med vännen från 48:e våningen. Vi kände tyvärr ingenting av jordbävningen men såg minuterna efter på restaurangens TV rapporter om vad som hade hänt. En samling New York-gubbar vid borden bredvid hade den vanliga skeptiska New York-attityden ”No, this can’t be true” sa en av dem som om de satt och ljög på TV-nyheterna. En annan suckade över sin enorma pastramisandwich och sa ”this only happens once every two hundred years and it’s finished now so get over it and wait another two hundred years”. En tredje hoppades på att Staten Island kanske skulle flyta ut till havs.
På söndagsmorgonen åkte jag och Eirik till södra Manhattan för att rapportera om hur det var när orkanen träffade New York. Det hela var dock över innan det börjat och det går inte att beskriva det som något annat än ett stort antiklimax (nej, vi vill inte ha naturkatastrofer som tar liv och förstör egendom men det finns ju gränser för hur mycket upphausning man kan ta utan att få någon slags valuta för att behöva stå ut med dagar av TV-kanalernas katastroffrossa). Bjurman menade att ”det var ett värdelöst fiasko” och då finns det ändå få som ogillar orkaner mer än honom. New York Times slog till med följande träffande liknelse för Irenes ankomst: ”..it was like an overweight jogger just holding on at the end of a run”.
När jag och Mosveen sen stod i Battery Park vid just den tidpunkt det skulle vara som värst och såg solen titta fram mellan molnen samtidigt som CNN:s stjärnreporter Anderson Cooper tog av sig sin exklusiva regnjacka och sen stod och rapporterade live i sin tajta lila chashmeretröja förstod vi att det var över.
I vissa av stadens ytterområden var dock skadorna lite värre men det råder ingen tvekan om att effekterna blev mycket mycket mindre än man hade befarat i New York City. Och bra är väl det. Problemet blir om det kommer någon mer stor orkan mot New York inom överskådlig framtid. Då kommer det att bli ännu svårare att få New York-borna att lyssna på myndigheterna.
I kväll blir det ravioli i tomatsås till middag och till det ska jag dricka en god årgång av Gatorade. Har ju ett stort lager nu som jag måste göra slut på.
Tur att det inte är orkaner så ofta här.









Leave a reply to mammaxtre Cancel reply