Jag är i Los Angeles och jobbar.
Det tog många år innan jag förstod den här staden. Allt var så rörigt i början. Så stort och ogripbart. Nu har jag hittat mina platser. Mina ställen.
Gryningarna och skymningarna är långsamma och fullständigt spektakulära.
Jag ser dem från favorithotellet. Grafton on Sunset i West Hollywood. Rum 336. Hörnrummet med hela staden nedanför och bortanför. Downtown långt borta till vänster. Villor inbäddade i grönskan. Palmer. Himlen skiftar färg. Långsamt. Marilyn-bilder hänger på väggen. Tiden är tidlös.
Det är som i en film. Och jag älskar alltid dom där filmerna som handlar om Los Angeles.
Burleskdansösen jag pratar med i hotellbaren har flyttat ner från Minnesota och hon kan inte förstå hur någon vill stanna där. Vidriga vintrar säger hon. Åker bara hem på sommaren.
Natt. Några få stjärnor på himlen. En lyser starkt. Lika starkt som Marilyn. En ensam syrsa spelar för dem som vill lyssna.
Ägarinnan till en charmerande liten frank restaurang verkar först otrevlig. Vi sitter på den fina gården och äter frukost. När hon fyller på kaffe berättar hon att hon trodde jag var papparazzi. Hon har många kändisar som gäster. När hon får reda på att jag inte är intresserad av hennes kändisar blir hon trevligare.
Efter en dags jobbande, middag i stillhet med reporter Eirik. På den där Italienska restaurangen vid Sunset Plaza som jag alltid brukar ta åtminstone en middag på vid varje LA-besök. Pasta. Ett par glas rött. Bra i all sin enkelhet. Trots det perfekta fotomodellparet vid bordet bredvid som distraherar.
Kylig natt där ute. Sover med öppen balkongdörr.
Nästa morgon är det mulet. Dimmigt. Utsikten badar i grått. Downtowns skyskrapor syns inte. Ett lugn. Förutom en polisbils sirener långt där borta som jagar längs med gatorna.
Frukost på Mels sen. Klassisk 50-tals diner. Two eggs over easy. Hash browns. Bacon. Black coffee & white toast.
Solen bryter ut till ännu en vacker dag i en stad som jag länge inte förstod.

Leave a reply to Lotta Cancel reply