Jag vet. Det är öppet mål. Som att klaga på SJ ungefär. Men det gäller ju ändå att passa på när skrivinspiration kommer så ni får ursäkta.
Jag tog en tur till Ikea i Brooklyn på söndagen. Det kommer inte hända igen på ett tag. Kanske aldrig. Vilket kaos. Att det fanns så många tiobarnsfamiljer trodde inte jag.
Gjorde också misstaget att äta lunch. Restaurangen var OK senast jag var där för ett par år sedan. Nu var det längre kö och sämre köttbullar. Visserligen prissänkta till $2,99. Lite snålt med potatismoset men väldigt många köttbullar. Typ 17. Jag säger: Höj priset till $12,99 och ge mig tio bra köttbullar och lite mer mos. Men det kanske bara är jag?
Ulf Lundells bästa låt heter Connemara och i den sjunger han om att döden kan vara ”som ett rent helvete, som en tisdag på Ikea bland köer, korv och mos.” Förutom att byta ut korv mot köttbullar i texten skulle jag nog också vilja föreslå söndag istället för tisdag.
Vad köpte jag då? Det vanliga. En kastrull, ett sexpack dricksglas, två mattor, påslakan och ett duntäcke. Kunde antagligen lika bra ha köpt det här i midtown. Lite dyrare, men med mindre ångest och bättre lunch. Nästa gång.
Men IKEAs gratisfärja tillbaka till Manhattan är ändå försonande. Frihetsgudinnan står stolt i skymningen och Brooklyn Bridge lyser förföriskt när vi närmar oss kajen alldeles vid Wall Street. Lite annorlunda vibbar än när familjen på det tidiga 70-talet trängde ihop oss vår lilla Renault med en våningssäng av furu på takräcket och sen körde hela vägen från Kungens Kurva till Hässelby i snömodden bara för att upptäcka att två viktiga skruvar och ett av sängens ben saknades i förpackningen.
Så jag tycker nog ändå att det finns gradskillnader av Ikeamisär.

Leave a reply to Thomas Nilsson Cancel reply