När jag gick i lågstadiet så släckte fröken ner klassrummet vissa morgnar i december. Varje elev tog fram sitt stearinljus och tände det på sin bänk. Sedan satt vi där i det stämningsfulla ljuset och lyssnade till fröken som läste ur Julevangeliet. Jag tyckte om det där. En slags verklighetsflykt.
På väg hem sen på eftermiddagen i mörkret som omsluter parkvägarna mellan radhusområdena med enstaka gatlyktor som stjärnor att följa. Genvägen nerför pulkabacken vid kraftledningen. Ensam. Rödrosiga kinder. Skogen där borta. Mörk men inte hotfull. Det varma ljuset från husens fönster. Det är kallt.
Min bror och jag räknar dagarna och när julafton äntligen kommer är det omöjligt att vänta ända till eftermiddagen utan att öppna en enda julklapp så vi får alltid en varsin på morgonen. Lång dag. Kalle Anka. Julbord. Tomten glad och god. Sedan på kvällen när alla klappar har öppnats kommer en viss tomhet och tanken på att det är ett helt år till nästa gång känns märklig.
I vuxenlivet längtar väl många till dagen efter julafton efter en månad av stress. Genom skärselden. Som att komma hem levande från fronten.
Ganska lugnt för mig dock.
Men jag kan sakna barndomens jular ibland.
—
God jul till er som följer min blogg trots att jag inte har varit så flitig med bloggandet på senaste tiden. Tycker fortfarande det är kul och målsättningen är att blogga oftare men tiden räcker inte alltid till. Bloggen lever dock vidare!
—
Bilden: Min bror och jag en jul för längesedan med favoritjulklappen det året (fast min bror har aldrig varit Djurgårdare men var väl glad ändå får man hoppas).
Tankar från 39:e gatan 
Leave a reply to Susanne Cancel reply