Tankar från 39:e gatan

Den lilla delstaten New Hampshire är såklart just nu överfull av journalister, politiker, kampanjarbetare och andra suspekta individer som inte har riktiga jobb. Detta leder ju följdaktningen till att de flesta hotell är fullbokade. Och jag borde verkligen ha bokat hotell när jag tänkte den tanken för två månader sedan.

Men så blev det inte och nu bor jag och reporter Eirik vid flygplatsen. Deprimerande. Men de har i alla fall försökt att pigga upp oss med festlig valrelaterad dekoration vid huvudentrén. Tveksamt om det hjälper. Men i sanningens namn så finns det inte speciellt många hotell i downtown Manchester så de flesta kollegor sitter på liknande hotell som vi. Om inte vid flygplatsen så i motorvägskorsningar. Men rummet är väldigt bra och jämfört med för tolv år sedan så är det rena drömmen.

Då var det McCain, W Bush, Gore och Bradley som slogs om att bli president och vi, jag och VG:s dåvarande korrespondent, Per-Olav Ødegård, hamnade på ett lågprishotell i det gamla industriområdet mellan floden som rinner förbi Manchester och motorvägen. Det enda som det fanns rum på. Och det var väl ok egentligen tänkte jag. Tills jag fick se rummet som förutom att det var slitet och spartanskt inte hade något fönster. Det har jag inte varit med om varken före eller efter. Då kan vi börja snacka om deprimerande.

Påmindes om detta när vi av en slump träffade på våra kollegor Vegard och Johannes från Dagbladet på en restaurang igår kväll. De bor nu på det hotellet jag bodde på för tolv år sedan (och som jag undvikit sedan dess). Johannes berättade att han fick rummet utan fönster men lyckades sen byta till ett med. Det lyckades inte jag med.

Så glamoröst kan det här jobbet vara ibland men jag klagar inte.

Bara lite.

Vekar ju för övrigt som att jag bloggar mer om hotellen än kandidaterna i detta val. Ska bli spännande att se om det fortsätter så.