Det är långt till ljuset nu.
Till värmen.
Ännu mer för er där hemma.
Svenska Dagbladets bragdguld borde ni alla få.
New York januaritomt nu.
Rockafellergranen borta.
Människomassorna inte här längre.
Ett annat allvar, en annan tomhet.
Men också lättnad.
Ett nytt år.
Om man föds i januari, är man då januari?
Är det inte konstigt att på samma trottoarer går de som om de i en intervju fick frågan ”vad skulle du gjort annorlunda om du fick chansen att leva om ditt liv?” utan att tveka skulle svara ”ingenting” som de som utan tvekan skulle vara ”allting”. De går där sida vid sida med varandra men också med alla oss andra som inte är lika bestämda i våra svar.
Är inte det konstigt?
Januari är en tyst månad.
Den gör sig inte till.
En vacker, kall och tyst månad.
Blir man den månad man är född i?
Blir man den stad man bor i?
Om man bor i Santiago, blir man Santiago då?
Istanbul?
Cleveland?
Miami?
Paris?
Helsingborg?
Stjärntecken tror jag inte på men jag tror på månaden.
Och staden.
En familj som går på 42:a gatan gråter stillsamt.
Mamma och pappa.
Dotter och son.
Tonåringar.
Sonen gråter inte.
Européturistfamilj.
Tårar på kinderna men ändå på väg någonstans.
Allvarliga och sorgsna men samlade.
Vad betyder det?
I kväll funderar jag på rött vin och sushi.
Passar oväntat bra ihop.
Ska försöka hålla mig borta från Tom Waits och Pastis.
Passar visserligen bra ihop också.
Men man blir alltför melankolisk.
Januari ställer inga krav.
Den blir vad du vill.
Om du har styrkan att hålla huvudet högt.
Det faller ingen snö.
Bara tomt och tyst.
…och för kallt för att putsa fönster.
Tankar från 39:e gatan 
Leave a reply to Thomas Nilsson Cancel reply