Torsdag kväll flög jag till Chicago för ett jobb. Hem fredag.
Kort besök den här gången men hann ändå få en dos av denna favoritstad.
Det är svårt att säga exakt vad det är som gör att jag tycker det är en av USA:s bästa städer men det är en stad som inte kommer med onödiga ursäkter. Den är vad den är. Ställer sig inte in. Al Capone och buffliga aktiemäklare. Biff och baseboll. Korrupta politiker och blåsiga avenyer. Man beställer inte en mojito i Chicago. Och då gillar jag ändå mojitos men ännu mer gillar jag städer där de inte bör drickas.
Tunnelbanorna är inte i tunnlar utan ovanför gatorna. Som det brukade vara på Manhattan när då var nu. Bara en sån sak. Och hur många amerikanska städer har en strand i downtown? Arkitekturen andas 20- och 30-tal. De nya byggnaderna smälter snyggt in med de gamla. Och en stad som har en kanal som går rakt igenom den vinner alltid över en som inte har det.
På South Side är gatorna hårda men glädjen finns ändå. Och stoltheten. President Obama startade sin karriär där och sedan den där magiska kvällen för snart fyra år sedan i Grant Park alldeles vid Lake Michigan. Äntligen revansch. Glädjetårar och den där känslan att allt är möjligt. Där och då i den varma mörka Chicago-natten. Verkligheten kom sen. Den gör alltid det. Förr eller senare. Men på sätt och vis spelar det ingen roll för vissa saker lever för alltid.
Sedan blev det bara 40 timmar i New York och ny flygresa. Har precis landat i Orlando, Florida. Inte Chicago direkt. Men bra klimat, det måste ändå erkännas.
Man kanske skulle beställa en mojito….


Leave a reply to Patricia Ståhl Cancel reply