Tankar från 39:e gatan

Fredagen för en dryg vecka sedan var jag och fotograferade när de började sälja den nya iPaden i Apples affär på Femte Avenyn. Klockan var åtta på morgonen och kön ringlade sig lång av folk som hade köat i upp till fem dagar och nätter. Många såg lite frusna ut då det senaste dygnet hade varit kallt och regnigt. De släpptes in i omgångar i butiken inför ett stort pressuppbåd. Personalen jublade och applåderade vid entrén när kunderna kom in i butiken.

Tidigare i år släppte Nike en ny och tydligen efterlängtad gymnastiksko. På flera håll i USA blev det upplopp utanför butikerna och kravallpolis fick kallas in. För ett par år sedan så trampades en ung man ihjäl i en Walmart i New York på Black Friday (dagen efter Thanksgiving som är årets största shoppingdag i USA). Anledningen? Bra pris på plattteve. En ung man dog alltså för att folk ville köpa billiga TV-apparater.

Jag är ingen asket som går i säck och aska. Jag gillar att köpa saker och har använt Apple-produker i tjugo år. Det är ganska troligt att jag kommer att köpa den nya iPaden då jag nu har den första generationen.

Men det är något med det ohämmade hyllandet av konsumtion som ändå stör. Köp dig din lycka? Det känns ihåligt. Eller är det bara jag som släpar på de här gamla punkidealen som man väl ändå har svikit gång på gång?

Vem vet, men det var något med det där applåderandet som gjorde mig illa till mods. Som fick mig att undra om shopping är vår tids religion? Det vi tror på och tillber? Vägen till frälsning? Och i så fall, vad missar vi om vi går den vägen? Vad går förlorat? Det kan vara något viktigt.