Tankar från 39:e gatan

En mycket varm dag nyligen befinner jag mig i Washington Square Park. Barn badar i fontänen medan föräldrar sitter på kanten eller vadar i vattnet med uppkavlade byxor. Någon låter sin lilla terrier svalka sig i vattnet. En bit bort sitter en grupp människor på marken och sjunger Hare Krishna-sånger. Turister fotograferar sig framför kopian av Triumfbågen. Himlen är blå och träden gröna och det är inget konstigt alls med den här dagen mer än att den är årets varmaste. Hitintills. Och det finns ingenting som tyder på att en man snart ska göra ett uppror i all sin stilla enkelhet. Ett uppror icke desto mindre.

Jag noterar honom knappt där han står några meter ifrån mig och blickar ut över fontänens vatten. Han är propert klädd i mörka kostymbyxor och vit skjorta knäppt upp till andra knappen. I höger hand håller han en plastpåse som jag får för mig innehåller en matlåda.

Helt plötsligt kliver han ner i det grunda vattnet. Med skorna på. Underligt tänker jag. Men sedan bestämmer han sig för att passera igenom den där osynliga muren av konventioner och sociala regler och underligt blir till underbart i mina ögon. Han tar av sig glasögonen och håller de i sin vänstra hand när han med bestämda steg går mot fontänens mitt där vattnet sprutar högt och faller ner på de som råkar vara i närheten. Han blir blöt och fortsätter mot fontänens kant på andra sidan. Jag förmodar att upproret är över men så vänder han plötsligt tillbaka mot vattenstrålarna i mitten och där kliver han upp på den lilla avsats som vattnet spurtar upp ur. Som om att han vill försäkra sig om att inte en enda millimeter av hans kläder ska vara torra. Eftersom New York är den stad den är så väckte inte handlingen några större reaktioner men jag tyckte mig ändå se några fler höjda ögonbryn än vanligt i denna stad där alla har sett allt.

Han står där någon minut eller två innan han går upp ur fontänen. Vattnet droppar från honom när han sedan går ner mot Bleecker Street som om ingenting hade hänt. Ovetandes om att han är dagens hjälte för mig.

Det var en handling lika rebellisk som när Sex Pistols spelade sin bannlysta låt God Save the Queen på den där båten på Themsen när drottningen firade 25 år som regent, lika modig som när den där ensamma mannen ställde sig framför pansarvagnarna i Kina och lika vacker som en mening författad av Hjalmar Söderberg.

Vem var han? Var det spontant eller var det en plan han burit på länge? Jag ville springa efter honom men svaren försvann med hans blöta fotspår ut ur parken.

Händelsen får mig att minnas när jag för ett par år sedan såg en välklädd man i övre medelåldern helt utan förvarning lägga sig ner på rygg i den nyfallna snön på Union Square för att sedan börja göra en snöängel. Och när jag tänker på det slår det mig att vi alla borde ha en plan för ett litet vardagsuppror. En plan att sätta i handling när vardagen känns som allra mest outhärdligt gråtrist och banal.

Om det så är att stanna bilen vid motorvägskanten och gå ut och rulla runt i gräset, hoppa av pendeltåget på fel station för att klättra uppför den där bergväggen du sett tusen gånger eller köpa ett metspö och ägna lunchen åt att fiska. Kanske klättra ett träd eller varför inte stå på händer mitt på Hamngatan?

Eller kanske mer onyttiga saker som att äta choklad till frukost, dricka en Dry Martini till lunch, köpa sockervadd på väg hem från jobbet eller röka en cigarr för första gången någonsin mitt på blanka eftermiddagen bara därför att.

Jag har min plan klar. Har du?