Tankar från 39:e gatan

Sitter på fönsterkarmen med ett glas Cabernet Sauvignon. Fönstret öppet. Lägenheten mörk. Fredagskvällen pågår där ute. Jag deltar inte. Musik från baren på hotelltaket några kvarter bort. Rösterna nerifrån gatorna. Anar fredagsglädjen i dem.

Hur många fredagskvällar har man inte deltagit i?

Himlen har nu gått över i svart efter att ha passerat hela den blå skalan. Flygplan över Manhattan med jämna mellanrum. Till och med Empire State Building utstrålar fredagsoptimism.

Grannen står på sin balkong och röker. Det doftar sött.

Slår på TV:n. Ser en man gå på lina över Niagarafallen i direktsändning. Från USA till Kanada. Ja, varför inte? Också ett av alla sätt att tillbringa en fredagskväll. Och är det inte det vi alla gör varje dag?  Går på lina över Niagarafallen? Jo, det är precis det vi gör. Varje dag. Utom kanske just på fredagskvällar.

Landade på Newark tidigare ikväll efter ännu en resa. Taxi sedan genom Holland Tunnel till Manhattan och norrut på West Side Highway. Solen på väg ner bortom New Jersey. Den vill alltid till Los Angeles. 44:e gatan österut. Jag ser ut ur taxins fönster. Människor överallt. Uteserveringar. Teaterbesökare. Klänningar. Ansikten. Förväntan. Energin känns. Går nästan att nudda. ”Det är fredag och jag har klätt upp mig och nu kan precis vad som helst hända”. Fredagsenergin. Hur kan man bevara den? Det går inte. Den kommer och försvinner på fredagar. Men tänk om man kunde.

Och ingenting slår en försommarfredagskväll.

Men jag står över i kväll.

Beställer sushi.

Dricker rött.

Lyssnar på Nick Lowe.

Såg England – Sverige på flygplanet. Inte ofta de har live-TV i stolsryggarna här. Men i dag var det så. Kanske hade det just idag varit bättre utan. Men bra match trots allt. Tänker på sommaren 94. Såg mycket av USA-VM på Gotland. En varm sommar. Man saknar ju Kenneth Andersson. Vilka mål!

Minns också ungdomens fredagskvällar som nästan alltid lovade mer än de höll. Kanske är det alltid så med fredagar. Kanske är de aldrig så bra som vid 18:30-tiden. Kanske kan de aldrig leva upp till förväntningarna. Kanske det är förväntningarna som är själva meningen. Kanske blir livet aldrig bättre än en fredag i juni vid 18.30-tiden. Och varför inte? Bra så väl?

Men i kväll, i kväll står jag över.