Tankar från 39:e gatan

En torsdagseftermiddag tidigare i år i Colorado Springs
hände det. Jag köpte en vinylskiva för första gången på ungefär 25 år. Eller
snarare ett trettiotal skivor. VG:s USA-korrespondent Eirik Mosveen är en
mycket hängiven musikälskare och är det inte obskyra rockklubbar han släpar med
mig på när vi är ute och reser så är det extremt välsorterade vinylskivaffärer. Men fram till den här
dagen hade jag lyckats stå emot impulsen att köpa. Litet som man ju bor i New
York, och nu när man kan få in hela sin, och säkert sina grannars
också, skivsamling i en liten iPod, eller ännu hellre kanske bara lyssna på allt på
Spotify, så borde jag verkligen inte köpa på mig vinylskivor som ju tar så
mycket mer plats.

Men någonting hände när jag stod där och kollade in
skivorna. Någonting kom tillbaka som jag hade saknat. Ljudet av bläddrandet,
doften, att ta upp en skiva och granska omslaget. Läsa på på baksidan och titta
på bilderna. Ta ut innerfickan och skumma igenom texterna. Det är något helt
annat än det digitala. Det har själ.

Minnen sköljde över mig där i skivbutiken.

Skivaffären i Vällingby Centrum, på hörnan där O’Learys är
nu, där jag köpte Ebba Gröns första LP samma dag som den kom ut och Domus (som
hade en mycket mer välsorterad skivavdelning än Tempo) där jag köpte The
Clash’s trippelalbum Sandinista (som det iof tog ett tag för mig att förstå hur
briljant den var).

Och inne i stan på Pet Sounds, som då låg på
Jakobsbergsgatan i City, där Ulf Lundell skulle signera sin nya LP 12 sånger
men när jag kom för att köpa den sa de att han vara ute för lunch. Senare har
det ju kommit fram att han låg bakfull i rummet bakom. Och alla obskyra
punksinglar jag köpte i den där lilla skivaffären på Gamla Brogatan. Vad var
det den hette? Wolfies någonting. Eller när jag köpte mina första skivor av
Lundell och Springsteen (Kär & Galen samt Nebraska) och expediten i
skivaffären på Drottninggatan titta lite konstigt på mig där jag stod i min Sex
Pistols T-shirt och en hatt full av punkmärken.

En varmkorv i Jonnes Grill först sen hem med buss 541 från
Vällingby Centrum. Fingrandes på skivpåsen. Förväntan. Lycka. Myggjagarna
skaver lite på fötterna. Kan inte komma hem snabbt nog till pojkrummet i
Backlura. Väl där tar jag upp skivan ur påsen, tar ut innerpåsen och sedan
försiktigt skivan. Utanför fönstret regnar det. Kraftledningen anas mot den
svarta himlen. På parkvägen, i gatlampans sken, står en man med en hund. Kragen
uppfälld. Skogen en mörk tyst
fondvägg. De andra i familjen sitter i vardagsrummet och tittar på TV. Jag har stängt dörren till mitt rum. Med en hand håller jag den svarta runda vinylskivan som kan innehålla så mycket
magi. Tummen på kanten och pekfingret på etiketten i skivans mitt. Viktigt att
inte ta på själva skivan. Lägger den på skivtalriken, startar skivspelaren och
för försiktigt picuppen till skivans ytterkant, som liksom området mellan låtarna
och det i slutet är lite mörkare än resten av skivan (vissa artister, som t.ex.
Lundell, brukade ibland ha något litet ingraverat handskrivet medelande i
den svarta vinylen längst in mot etiketten i mitten). Det knastrar till lite när
den möter vinylen. Några sekunders tystnad sen innan de första tonerna i den
första låten kommer. Jag på sängen under läslampan. På väggen sitter John Lennon vid sitt
vita piano i ett vitt rum och Pennie Smiths fantastika bilder av Clash på New
Yorks snöfyllda gator, klippta ur Vecko Revyn. På en av de andra väggarna hänger
två av George Barris oförglömliga bilder av Marilyn Monroe från hennes sista
fotosession på en strand i Kalifornien samt mina egna bilder av Dag Vag i Södertälje folkets park. Den första “riktiga” konsert jag fotograferade. Jag
följer texterna på innerpåsen (allitd de två första lyssningarna så att de
sitter sen) och det var som oftast magi. Musiken lyfte mig från skolans och
förortens vardagstristess ut i den stora världen. London, New York, Los
Angeles. Vyerna vidgades. Inte bara geografiskt. Det fanns inga gränser. Jag
kan bli vad jag vill. Göra vad jag vill.

Som Springsteen sjunger: “I learned more from a three-minute
record than I ever learned in school”.

Men även innan jag själv började köpa skivor så hade jag ju
tillgång till vinylens magi. Det var ju inte bara musik som kunde förmedlas
genom detta fantastiska medium. Som barn tillbringade jag åtskilliga timmar med
bland andra Anita och Televinken, Pippi Långstrump (utan tobak försmäktar vi på
denna öde ö), Spöket på Canterville (Stig Järrel perfekt som uppläsare) och
Tintin. Tröttnade aldrig att lyssna på dem. Av föräldrarnas sparsamma skivsamling minns jag mest en live dubbel-LP
med Elvis där den ena sivan var väldigt bucklig efter att ha legat framme
för länge i solen (ok, vinyl har sina nackdelar som lagringsmaterial, å andra
sidan, lägg en iPod i vatten..) samt en liten singelsamling som stod utan
omslag i ett sånt där ståltrådställ (antagligen inte så bra för vinylen
heller). Där var min favorit Bill Haleys Rock Around the Clock som ju inte stod
där som något vintage fynd utan som antagligen hade hängt med från pappas pojkrum. Troligen mitt första möte
med Rock’n’Roll och ett värdigt sådant. Minst sagt.

Innan punken dundrade in i våra liv så hade jag och min bror
varsina favoriter. Jag de amerikanska hårdrockarna i Kiss och han det brittiska
glamrockbandet Sweet. Kiss såg ju grymt tuffa ut på skivomslaget till
livedubbeln Alive som jag hade köpt men samtidigt tittade jag avundsjukt på min
brors Sweetskiva där man kunde dra upp innerpåsen till effekten att ena ögat på
omslaget blinkade. Försök att få den effekten på en iPod…

Sen kom som sagt punken och tur var väl det. Vi satt hemma
hos Jonas på lunchrasrerna i mellanstadiet och lyssnade på hans storesyrras skivor
(livrädda att hon skulle komma hem). Jag minns speciellt singeln Mona Tumbas Slim Club med Ebba Grön och Sex Pistols LP Never Mind the Bollocks. Den
sistnämnda bytte jag en liten stund senare till mig mot ett par rullskridskor
från en annan kompis. På pappret verkar det väl som jag blev lurad men i
verkligheten var det ju såklart tvärtom eftersom den skivan gav mig så enormt
mycket mer än ett par rullskridskor kunde ha gjort. Och jag hade ju dessutom
kvar min skateboard.

Lika mycket gav kanske inte de där 50 LP-skivorna vi fick på köpet
med stereon vi övertalade mamma att berställa på avbetalning via annons i en veckotidning. Jag
och brorsan slet upp paketet och hade väl hoppats på ett gäng punkskivor eller
åtminstone rock’n’roll. Istället var det obskyra gamla soulgrupper från USA som
vi aldrig hade hört talats om (samtliga skivomslag var dessutom “jackade” – alltså
sådana som inte skulle säljas längre). Och stereon var säkert inte av högsta
kvalitet heller men den såg snygg ut där i den stora “möbel” som följde med för
att husera skivspelare, förstärkare och kassettdeck. 

Jag gick också med i Scandinavian Music Club där man fick
välja fem, eller om det var tio, skivor för ett väldigt lågt pris när man gick
med. Sedan fick man automatiskt månadens skiva (till fullpris) om man inte
avbeställde den. Vilket man ju glömde allt som oftast så där satt jag sen med
Mikael Wiehes album Kråksånger och fattade ingenting.

Sedan startade vi en egen liten informell skivklubb som bestod av
en skivpåse som skickades runt bland sju, åtta vänner. Varje gång man fick påsen
tog man ur den skiva man lagt i förra gången och la in en ny innan man skickade vidare påsen. Bra sätt att kunna lyssna på, och spela in, musik man kanske inte
hade köpt annars. En primitiv föregångare till Spotify kanske? För man hade ju
aldrig råd att köpa ens en bråkdel av alla de skivor man ville ha. Och det
gjorde ju, i alla fall för mig, också att de skivor man väl valde att köpa kom att betyda så mycket mer
än en skiva man lyssnar på via t.ex. Spotify (men det som är bra med Spotify är
ju såklart att man kan upptäcka mycket ny musik).

I slutet av 80-talet kom ju CD-skivan och vinyl kändes
genast väldigt mossigt. CDn var ju helt fantastisk, det gick ju inte att repa
den. Tidningarna visade bilder när man körde över en CD med en bil och ändå gick
det att spela skivan. Fungerade ju inte riktigt så i verkligheten upptäcktes ju
ganska snart. Dessutom är det ju svårare med en CD–skiva som hakar upp sig,
vinylspelaren kan man ju bara knuffa till lite så spelar den vidare. Men det
var nya tider och jag ville ju inte vara en dammig stofil så jag gav helt sonika
bort samtliga mina vinylskivor till min bror Johnny och min kompis (och bror)
Joakim. Båda hade ju den insikten att de behöll både vinylskivor och
skivspelare genom både CD-trenden samt MP3-filerna. (Jag smider dock på planer
om hur jag ska övertala dem att sälja tillbaka skivorna till mig.)

Jag var också väldigt tidig med iPod, köpte den första
generationen som kom hösten 2001. Det kändes helt revolutionerande och CD blev lika omodernt som vinyl.

Men nu har alltså cirkeln slutits och här sitter jag med
mina nyinköpta vinylskivor, gjorde dessutom ytterligare några inköp på den
enormt stora och väldigt välsorterade Amoeba Music i Los Angeles, men jag har ännu
ingen vinylspelare. Onekligen en viktig detalj i ekvationen. Ingen brådska
dock. Njuter av vetskapen om att jag snart kommer att köpa en. Det är liksom
något att se fram emot.

Knastret precis innan musiken börjar. Magin.

Det sägs visserligen, från säker källa i Hell’s Kitchen, att
man dricker mer alkohol när man lyssnar på vinyl jämfört med digitala filer men
hey, det är en risk jag är beredd att ta..

—

Bilden ovan har, som det brukar heta, inget med den här texten att göra. Tog den för tre år sedan på Manhattans Upper West Side. Någon hade tröttnat på sina vinylskivor och bara ställt ut dem på trottoaren (som man ju gör i den här stan med saker man tröttnat på).

Bilderna nedan:

1. Några av de skivor jag köpte i Colorado.

2. Eirik i skivaffären i Colorado Springs.