Tankar från 39:e gatan

Jag och M har alltså tillbringat helgen på Disney World i Orlando, Florida. När jag innan vi åkte nämnde detta för en del vänner var den gemensamma reaktionen chock och tvivel. ”Vad ska ni dit att göra?” eller ”Det trodde jag inte om dig”. Eftersom jag ibland ser min mission som att förmedla en mer nyanserad bild av USA och dess invånare till svenskar som ofta slentrianmässigt avfärdar dem som tjocka och okultiverade vapenfetischister (nu kanske jag iof generaliserar om svenskar). Så jag var fast besluten att visa mina vänner hade fel och dela med mig av hur bra Disney World är här på bloggen. Men nu är ju sällan världen så enkel som man vill att den ska vara och vi hade väl både positiva och negativa upplevelser i Musse Piggs drömvärld.

Disney World består av fyra ”theme parks” (nöjesparker?). Magic Kingdom öppnade 1971 och var den första i Orlando (Kaliforniens Disneyland är originalet som öppnade 1955) och vars centerpiece är Snövits slott samt en Main Street som är hämtat ur det amerikanska femtiotalet då allt var så mycket enklare. Det finns också ett antal åkattraktioner som till exempel bergochdalbanor. Alla parker har också föreställningar typ minimusikaler etc.

Epcot öppnade 1982 och har framtid och forskning som tema. Den har också en World Showcase där tio länder har varsin paviljong. Italien, Japan, Frankrike, Norge, Marocko, Kina, Storbritannien, Mexiko, Tyskland och Kanada kan man besöka där. De ligger runt en konstgjord sjö och det är ganska kul att gå från land till land. I England kan man dricka öl på pub och i en park spelade Beatleskopiorna The British. I Norge kan man åka vikingaskepp och i Tyskland kam man äta bratwürst. Varje paviljong är som en ministad med gator, hus och en eller flera restauranger med mat från det landet. Nästan alla som jobbar i paviljongerna är från respektive land.

Disney’s Hollywood Studios öppnade 1989 och är en nöjespark med Hollywoodfilm som tema.

Animal Kingdom öppnade 1998 och är det senaste tillskottet. Det är mer ett zoo än en nöjespark. Där kan man åka på safari och bland annat se lejon, giraffer, och elefanter. Man kan besöka Harambe, en påhittad afrikansk kuststad. Husen har gjorts slitna för att få den autentiska känslan och det är ganska realistiskt gjort. Men det känns också cyniskt och man undrar om de har funderat på att placera ut några svältande barn. Man kan också besöka the kingdom of Anandapur. Ett fantasiland i Asien där man bland annat kan åka bergochdalbana genom Mount Everest.

Förutom dessa fyra parker så har Disney ett antal ”water parks” samt idrottsanläggningar och mängder med hotel och resorts. I tillägg till Disneys parker så finns i Orlando också Universal Studios och Sea World som även de drar mycket folk.

Vi besökte Epcot och Animal Kingdom som väl är de två parker som vuxna kan få ut mest av (jag har tidigare besök alla fyra parker på jobb). Visst kan man ha kul på Disney World. Det kostar 75 dollar per person för en dag i en park vilket inte är direkt billigt men då ingår alla attraktioner. Jag tror inte de är många som inte tycker att de får valuta för pengarna. Om man kan stänga av sin cyniska sida och bara ta det för vad det är så funkar det bättre. Men visst, efter ett tag blir det lite mycket med folkmassorna (nu var de ändå lågsäsong, kan inte ens tänka mig hur det är på sommaren) och Disneyfigurer en masse. Ett tips är att inte försöka hinna med mer än en park per dag, det blir alltför stressigt.

Vad man säljer är ju fantasi. En drömvärld som kanske funkar bäst för barn men man ser många vuxna utan barn också. När man kliver innanför grindarna så ska vardagens tråkighet försvinna. I år är det ju trots allt ”The year of a million dreams” i Disneys värld. Även personalen verkar ha lämnat alla vardagliga problem utanför grindarna trots att de är på jobbet. De ler ständigt och är övertrevliga. Typ Stepford Wives. Man får en känsla av att cheferna smyger in stora doser Prozac i maten som serveras i personalmatsalen. En av dessa leende medarbetare informerade mig om att de nyligen hade infört ett förbud mot att fotografera andras barn på Disney World. Jag hade då tagit en bild av Kalle Anka som hade en del barn omkring sig.

Maten är inte så dålig som man skulle kunna tro men heller inte så bra som i New York (såklart). I Epcot där de olika länderna har sina restauranger finns det en hel del bra krogar. Både Italien och Frankrike har ”lyxrestauranger” som verkligen ser helt perfekta ut. Antagligen mer franska och italiensk än man kan hitta i Frankrike och Italien. Alla stereotyper i fulländad perfektion och stjärnkockar som gjort menyn. Men något saknas. Kanske är det för perfekt eller kanske är det alla turister i shorts och t-shirts vid borden som på något sätt påverkar hur maten smakar.

Det finns också ett område som kallas Downtown Disney som inte ligger inne i någon av parkerna. Där det finns restauranger och affärer samt också ett område som kallas Pleasure Island. Det är en liten ö med barer och dansställen för vuxna. Eller kanske snarare unga vuxna. Vi pallade bara fem minuter där bland hög musik och drinkar i plastmuggar. I Downtown Disney såg vi Cirque Du Soleils föreställning La Nouba som verkligen var bra. Cirque Du Soleil brukar beskrivas som ”cirkus utan djur” man kan kanske också kalla det preformance art. De har föreställningar på olika platser i USA och runt om i världen och har egentligen inget med Disney att göra. Rekommenderas!

Vi bodde på The Buena Vista Palace Hotel som ligger inne på Disney-området utan att vara ett Disney-hotel. Vilket är rätt skönt. Dessutom är det mest affärsresenärer som bor där så det är billigare på helger och på sommaren. Tvärtemot de flesta andra hotel. Vi skippade ett besök till Magic Kingdom sista dagen och låg i stället vid hotellpoolen. En mamma frågade sin unga dotter i poolen vad av alla saker de upplevt i Disney World hon gillade bäst. Var det Snövits slott, tigrarna i Animal Kingdom eller kanske Musse Piggs parad? ”Bada i poolen” svarade flickan glatt. Mamman ryckte luttrat på axlarna och sa med ett skevt leende ”Ja det är klart, det enda som inte kostade pengar var det bästa”. Jag var benägen att hålla med dottern men skulle inte avråda någon att besöka Disney World. Det är absolut värt att göra åtminstone en gång.

Eftersom jag inte kan låta bli att fotografera även fast jag är ledig så lägger jag ut
ett nytt album med bilder från Disney i spalten till vänster.

Orlando International Airport söndag kväll. Jet Blue flight 396 till New York är försenad två timmar. Vi dödar tiden i en bar. Bistra män stirrar ner i whiskey, dry martini och öl. Någon sveper en gin tonic för att hinna med sin flight. En kille runt tjugofem tar hans plats bredvid oss. Är från utkanten av Boston. Basebollkeps såklart. Berättar att han varit nere med sin tjej och hennes föräldrar för att planera ett höstbröllop på Disney World. De har tagit en annan flight hem. Om den blivande svärfadern säger han ”Han är galen! Han började dricka öl redan i bilen på väg från flygplatsen”. Om sin blivande fru och bröllopsplaneringen säger han ”Hon är en bitch, men jag har lärt mig att tycka om det. Det viktiga är att bröllopet blir som hon vill ha det”. De har varit ihop till och från sedan de var fjorton år.

Han berättar att Disney har tagit dem på en guidad tur för att visa dem olika alternativ hur och var de kan hålla bröllopet. Bröllopet kommer att kosta 18 000 dollar men det betalar brudens föräldrar. ”Visst , det är dyrt men det finns ingen som kan arrangera ett bröllop lika bra som Disney World”, säger han. Men han är lite bekymrad eftersom han måste få ner gästlistan till 76 namn från 150. Vår vän berättar vidare att han måste själv betala bröllopssviten och smekmånaden. ”Dom visade mig en svit som Shaq O’Neill” brukar bo i. Den hade tre sovrum men det blev för dyrt” Han slog till på en som kostade sjuhundra dollar natten och då fick de den fjärde natten gratis. ”Den har en jacuzzi mitt i rummet. Fantastsikt!”

Bröllopsresan var inte bokad ännu. Helst ville han ta med sin blivande fru på en Disney-kryssning men det blev antagligen för dyrt. Plan B var att köra ner till Key West. ”Tänk dig att köra nercabbat över den där långa bron. Det kommer att vara helt otroligt”.
Efter en knapp timme sveper han sin sjätte Corona tar min hand och säger ”Vi ses” men ändrar sig snabbt och säger ”Nej, vi kommer nog aldrig att ses igen. Ha det bra!”. Jag önskar honom lycka till och han försvinner mot sin gate. Av någon anledning tyckte jag synd om honom.