Photo2

Ett årtionde är slut och det sammanfattas nu flitigt i spalterna. ”The Decade From Hell” som Time kallade det på sin
förstasida häromveckan. Jag borde väl skriva om vad jag varit med om i mitt
yrkesliv under detta årtionde. För visst har jag varit med om några av de
händelser som kommer att definiera 00-talet. Men mycket av det har jag ju redan
skrivit om här tidigare. Så kanske borde jag skriva om vad som hänt i mitt
privatliv, men eftersom jag vill att min blogg ska vara personlig men inte
privat så avstår jag ifrån det.

Så istället blir det på detta årtiondes sista dag ett blogginlägg om Ulf
Lundells musikaliska 00-tal. En man vars skapande jag
föjlt sedan 1982 och vars texter ständigt resonerar till olika situationer i
livet. Jag tycker inte att det finns någon artist i Sverige som ens är i
närheten av honom som textförfattare. Både vad det gäller att skildra
relationer, vår samtid samt livet i stort.

Och jag menar alltså att Lundells 00-tal är
underskattat. Det känns som att Lundell under detta årtionde tappade en del
lyssnare. Många orkade inte med, om man ska hårdvinkla det, ofokuserade
dubbelalbum fulla av boogie woogie-rock. Många av de som gillar hans musik
pratar nu med något drömmande i blicken om hans 70- 80- och till och med
90-tal. Men om man tar sig tid att lyssna så finns i hans 00-tals produktion
några av de bästa låtarna han har gjort.

Visst borde han kanske varit lite mer
strategisk och väntat några år mellan skivorna och redigerat materialet lite
hårdare men jag är glad att han inte gjorde det. Jag gillar det yviga och det
som kanske vid en första anblick kan verka sämre än vanligt och som ofta växer, samtidigt som det ibland verkar vara ett långfinger mot vad som förväntas från honom. Men
han ”har betalt sin tull” och tagit sig till en plats i sin karriär där han kan
strunta i slipsarna på skivbolaget och göra som han vill.

Första halvan av 00-talet var skivutgivningen
mer aktiv. Men under de senaste åren har han ju sammanställt tre samlings
dubbel-CD med låtar från hela hans
karriär + mastodontboxen "Under vulkanen" med 14 stycken CD med överblivet material från
hela karriären + två DVD med liveupptagningar + videos (dessa tar jag inte med
nedan då de mest innehåller arkivmaterial).

Förutom skivorna har Lundell också kommit ut
med två romaner, en bok med sex
pjäser, en slags ”bloggbok” (innan det knappt fanns bloggar) som är väldigt tjock, en konstbok och två böcker med alla
hans låtar från 1975 till 2007.

Ulf Lundells album under 00-talet:

I ett vinterland (2000):

Efter en slamrig Neil Young-period i slutet av
90-talet börjar han 00-talet med detta vackra album som textmässigt reflekterar de fyra årstiderna. Nummer två på min 00-lista. Antagligen det av
Lundells album som sålt mest under 00-talet. Glada jullåten ”Låt det snöa” samsas
med lugna kärlekslåtar som ”Hennes rygg” och ”Regn”. Men bäst är ändå det
bitterljuva mästerverket ”Jag saknar dig”:

”Jag längtar inte längre efter att ha dig här
men jag saknar dig”

Club Zebra (2002) – Dubbel CD:

En skiva som spretar åt alla möjliga håll men
trots det, eller kanske tack vare, så är den mycket bra. Höjdpunkter är bland
annat "Senare År", "Coco", "Älska med främlingen”. Skivan avslutas med titelspåret
som är en 14 minuter lång hyllning och beskrivning av kärleken till rockmusik
och rockklubbar:

”Lämna stenen du bär på till vakten i dörn”

En eld i kväll (2003):

Ett lågmält akustiskt album som försvann lite
grann men som är min absoluta favorit. Alla låtar är bra men kan kanske ta ett
par genomlyssningar innan de sätter sig. För att nämna några av låtarna,
”Malvina” om hans mormor som dog ung, ”Vin till vatten” om Jesus och ”En gång
om året” om utanförskap i jultider:

”Lea firar jul med sin mor. Den där mannen hon
trodde så mycket på till slut, han är inte längre kvar”

Ok Baby Ok (2004):

Ojämn. Larmigt blandas med lugnt. Men
innehåller några av hans bästa låtar. 
”Baby har en ring" om otrohet,, ”Den här himlen lite till” om att vara
förälskad och min favorit ”Hon måste vara en kristen kommunist”:

”Hon är en sten under bordet på den här
världens vickande bord”

Högtryck (2005):

Hamnar på min topp tre-lista över 00-talet. Börjar med de två glada låtarna ”Om det här är vintern” och ”En bättre värld”
som båda sprudlar av livsglädje. De fem sista låtarna, som inleds med ”Den
dummaste djäveln i världen” och slutar med ”Baby om morgonen”, är så sjukt bra
att det kan vara den bästa ”skivsidan” (tänk LP) han har gjort. En av de
låtarna heter ”Den stora ensamheten utanför allt”:

”Tystnaden från yttre rymden sjunker rätt
igenom mej”

Lazarus (2005) – Dubbel CD:

En blytung, eller usel enligt vissa, öppning
med de åtta första låtar i gengren bluesröj eller liknande. Öppningsspåret heter
FOXF och är en attack på dem som attackerade honom under fittstimsdebatten. Den
börjar ”Jag vaknade en morgon med en swastika i pannan.”

Jag tyckte länge att det var ganska
tröttsamt men vet f-n vad som hände nu har jag börjat gilla det. Tror att jag
lyssnade på fel sätt förut. Nu öser jag på med volymen och tar det för vad det
är. En klackspark. Ett långfinger. Ett garv. Men visst dras jag oftare till de
lugnare låtarna. Som till exempel ”Blint förälskade igen”:

”Kanske alltihop blev falskt för att jag ville
sanningen”

 —

Omaha (2008):

Gamle vapendragaren Kjell Andersson var
tillbaka som producent för första gången sedan 1989 och det skar sig tydligen
(återigen) under inspelningen. Men jag gillar soundet på albumet även om vissa
menar att det är överproducerat (inklusive Lundell själv verkar det som).
Texterna reflekterar en man som kommit tills freds med att livet inte blev som
han hade tänkt sig. Öppningspåret Omaha är bombastiskt, på ett bra sätt, och
Lundell sjunger att han hade velat vara med vi landstigningen på den där
stranden under andra världskriget.”Lilla kärleken” är ett fint litet kärleksbrev med en väldigt bra melodi och i  ”Koltrastsången” sjunger han:

”Jag undrar vad som händer nu? Om det här är
slutet eller om det vänder nu?”

Jag tror inte det är slutet.

Om du inte orkar lyssna igenom allt så kan du kanske köpa några av följande tio favoriter (bland många andra) på iTunes eller om möjligt söka upp dem på
Spotify:

Regn

Jag saknar dig

Coco

Kom in kom in

En gång om året

Hon måste vara en kristen kommunist

Blodröd Zon

Hatschepsuts Tempel

Lazarus

Lilla Älsklingen

På ett vallmofält

Den dåliga mobiltelefonbilden nedan är tagen av mig på en Lundell-konsert en halvkylig kväll på Sofiero slott i Helsingborg den 30 juli 2009. Det var en bra konsert.

Photo

Posted in ,

7 responses to “Ulf Lundells underskattade 00-tal”

  1. Per Georg Avatar
    Per Georg

    Thomas, Thomas, Thomas…du är för underbar.

    Like

  2. Thomas Nilsson Avatar

    Du vet ju att jag har rätt! 😉

    Like

  3. Per Georg Avatar
    Per Georg

    Det har du säkert, men jag tycker för mycket om melodier för att bli helt såld. J

    Like

  4. Magnus J Avatar

    Jag minns att jag blev väldigt fascinerad av “En eld ikväll” när den kom. Kanske för att innehållet på skivan inte var enkel, omedelbar och lättkonsumerad, som 00-talet i övrigt präglats så starkt av.
    Jag skrev ner mina tankar kring en del av sångerna.
    Jag vill hävda att Ulf Lundell använder sig av en något förändrad skrivmetod och ett något förändrat språk på ”En eld ikväll” Förutom det uppenbara att skivan i huvudsak bygger på berättelser med olika karaktärer, så är skrivmetoden präglad av vad man inom litteraturen kallar för ”isbergsteknik”. Det innebär lite enkelt beskrivet att den skrivna berättelsen är den lilla del av isberget som syns ovan vattnet; den stora ismassan därunder är det man kan läsa mellan raderna.
    På ”En eld ikväll” finns inte den stora yvigheten, inte det färgrika språket, inte den romantiska anda där naturen tycks närmast besjälad. I de här historierna är människorna och naturen ovanligt avromantiserade. Språket är kargt och naket. Lundell intar en roll som objektiv observatör, han varken tolkar eller förklarar händelserna och människorna, men han arrangerar sina korta berättelser så att det under händelsernas yta löper en annan berättelse där djupare drivkrafter och motiv framträder.
    Låt mig ta sången ”Fem timmar till landning” som ett exempel för mitt resonemang.
    I första versens inledande mening öppnar Lundell upp ett panorama för lyssnaren där tillståndet i världen beskrivs; rädslan för nya terrorattentat. Därefter snävar han in och beskriver sin egen livssituation; ensam världsmedborgare upptagen av musik och litteratur. Kvinnan på platsen bredvid kommer sent. Kanske genomsökte säkerhetspersonalen just hennes bagage. Vem är hon ? Kanske är hon en muslimsk kvinna ? Är hon endast en passagerare som råkat hamna på platsen bredvid eller är det ett möte med en ny kvinnlig livskamrat som gjort entré i livets senare hälft, som beskrivs ?
    I andra versen riktas blicken inåt. Ulf Lundell har i intervjuer hävdat att han befinner sig i livets tredje fas, den efter ungdomen och föräldrarollen, bortom tidigare drömmar och illusioner. Utvärderingen av livet påbörjas i den åldern, då man levt mer än hälften av livet. Man ser bakåt och har inget naturligt mål framåt (”Filmen slut, ljuset dämpat, fem timmar till landning”). Processen kan utvecklas till en livskris, vilket också tycks vara fallet (”Motorerna stannar och planet sjunker”) och i den situationen kan man uppleva dödsångest (”långa flammor av eld från motorerna”). Dödsångest som uppstår i en sådan livskris är ofta en följd av otillfredsställelsen över resultatet av ens fram till nu levda liv.
    Livskrisen kan också ha utlösts i sviterna efter ett hett, intensivt kärleksförhållande som tagit slut (”planet grått av aska, ett moln från en vulkan”)
    Man kan alltså lyssna på sången på olika nivåer. Dels som en skildring av en mycket dramatisk flygplansresa. Man kan också lyssna på sången som ett existentiellt drama som inte alls utspelar sig i något flygplan utan där flygplanet endast fungerar som en symbol för livet och där dramat – som egentligen utspelar sig i sångarens inre – handlar om åldrandet och dödens påtagliga närvaro i vardagen.
    Sången fungerar på olika nivåer som glider in i varandra och i gliporna mellan de olika nivåerna föds frågor och tankar som förgrenar sig åt olika håll. Det är där i gliporna som sångens dynamik uppstår.
    ”Through with love”
    Söker man efter frodiga berättelser, det myllrande livet och de levande karaktärsteckningarna så får man leta på annat håll. Ulf Lundell intresserar sig inte för människorna. Han intresserar sig för människans villkor. Det är ett bestående intryck som många av låtarna på ”En eld ikväll” förmedlar. Lundell visar något som kunde vara fragment av tillvarons struktur men i en blixtbelysning som gör alla slutsatser osäkra. Sången ”Tanker” är ett exempel. I ”Tanker” målar Lundell upp ett nästan helt öde landskap, ett slags nordisk motsvarighet till ökenlandskapet, där han placerar huvudpersonerna. Det är påfallande hur det yttre geografiska landskapets karaktär avspeglar sig i personernas inre själslandskap. Det inre och det yttre tycks hela tiden vara tätt förbundna med varandra. Vi möter två ensamma män, Liam och Balk, som är ute på den frusna fjärden i juletid och pilkar. De diskuterar kärlek utifrån matematiska termer, men någon lösning tycks de inte finna.
    Så förs Durga in i historien. ”Dom kan känna hur isen skälver, vattnet väller upp ur deras hål” Vem är hon som får isen att skälva under dem och vattnet att välla upp ur det där lilla hålet som de har borrat upp i isen ? Ja, förutom namnet på tankerfartyget som går i rännan så är Durga också namnet på en hinduistisk kvinnlig gudinna, Shivas hustru. Durga är sanskrit och en direktöversättning av namnet är ”oåtkomlig”. Och i aktern på fartyget Durga står en kvinna och vinkar till dem. Liam och Balk blir ännu en gång påminda om kärlekens kraft och de blir ännu en gång påminda om avståndet mellan kvinna och man. De verkar inse att de aldrig kan nå fram till varandra. Så Liam och Balk söker sig till fast mark igen, hugger sig varsin gran och går sen hem var och en till sitt. Kvar lämnas lyssnaren med sina frågor. Jag frågar mig: Ser människans villkor ut såhär ? Och har Liam och Balk försonats med de villkoren ? Är det överhuvudtaget möjligt ?
    Mina nycklar till sången Dhaulagiri
    ”Dhaulagiri” är namnet på ett över 8000 meter högt berg i Nepal. Det är också namnet på en sång på Ulf Lundells skiva ”En eld ikväll”. Lundell kopplar ihop det uråldriga berget Dhaulagiri med de moderna människorna Bea och Morgan och skapar på så sätt en atmosfär av tidlöshet över berättelsen. Musiken är väldigt enkel och avskalad, nästan meditativ i sin stil och berättarrösten är tillbakalutad och lugn. Låttiteln, sångens struktur och uppbyggnad med dess enkla avskalade knappt skönjbara melodi, den återkommande refrängen och berättelsens tematik berättad med lågmäld röst, för mina tankar till österländsk filosofi och den tyske filosofen Arthur Schopenhauer. Det är Arthur Schopenhauers filosofi (här väldigt kortfattat och förenklat återgiven) som delvis är inspirerad av Upanishaderna, en av Indiens heliga böcker, som är min nyckel in till sången.
    Första versen: Vi möter två människor, en kvinna som heter Bea och en man som heter Morgan. De gifter sig med varandra i mars. Raden: ”Bröllopet var bra bröllopsnatten en fars” visar på svårigheten att förena den driftstyrda sexualiteten med det rationella förnuftet som en kärleksrelation också består av. Relativt snabbt inser Bea att äktenskapet är dömt att misslyckas, att de agerat oförnuftigt, att de inte passar ihop. Men då är hon redan gravid.
    Enligt Schopenhauer så är människan till sitt innersta väsen vilja, inte förnuft. (Ordet ”vilja” som Schopenhauer använder kan översättas som ”kraft” eller ”drift”) Förnuftets roll är sekundär, den står i sin normala funktion i tjänst hos livet, till viljan till liv. Förnuftet bestämmer inte målen, men det hjälper till att finna medlen. Förnuftet är ett viljans verktyg i kampen för tillvaron. Enligt Schopenhauer finns det inget mål, bara ett strävande, en vilja till liv, en skräck för död och förintelse, en drift till reproduktion och födande av nytt liv. Självbevarelsebegäret och sexualiteten har ingenting med förnuftet att göra, men hos dem manifesterar sig tillvarons innersta krafter.
    Andra versen: Ur det faktumet att Bea väntar barn så får de båda ny energi att försöka leva ihop. De köper ett hus utanför staden där de har sin veranda där de kan dricka sitt vin och odla sin trädgård. Ett bra ställe att skapa sig ett eget familjeliv på och ett bra ställe för barnet att växa upp på.
    Tredje versen: ”En pojke kom strax efter jul och det blev lugnt i huset till slut Sommarn varm och lycklig sen började Bea längta ut” Bea inser på allvar att deras äktenskap inte kommer att fungera. Bea har fått nog av det slags liv som hon lever, det finns ingen kärlek kvar så de bestämmer sig för att skiljas.
    Schopenhauer hävdar att när vi uppnått det vi vill uppstår inte lycka utan långtråkighet. Kärleken som normalt betraktas som något gott är endast ett medel i viljans försök att bevara släktet och därmed upprätthålla sin strävan. Självfallet finns det tillfällig lustkänsla men den efterföljs alltid av slapphet och ännu större förtvivlad leda och därmed större hunger.
    Fjärde versen: Morgan träffar en ny kvinna som flyttar in i huset. Den nya kvinnan har en dotter med sig och Morgan har sin son. Barnen finner varann direkt. Bea reser iväg långt, driven av sin längtan, och träffar en främling på ett tåg.
    Schopenhauer hävdar vidare att viljans strävan kan hämmas, men aldrig uppfyllas eller tillfredställas. Varje uppnått mål är i sin tur starten till en ny vädjobana och så vidare i det oändliga. Så är det hos växterna och djuren där födelse och död bildar ett evigt vardande, ett ändlöst flöde. Så är det också med människornas strävanden och önskningar. Innan vi lyckats tror vi det vara viljans yttersta mål att uppnå dem. Förverkligas målen upptäckter vi att de inte längre är vad de var i våra drömmar. Vi glömmer att vi en gång strävade efter dem, lägger dem åt sidan som förlorade illusioner. All vår trängtan är lidande, ty viljan uppstår ur bristen och saknaden. Men när vi uppnått det vi vill uppstår inte lycka utan långtråkighet. Människornas liv rör sig således mellan lidandets och ledans poler.
    Lösningen blir därför att befria sig ifrån egenviljan. Detta görs genom uppgivande av det egna jaget, genom askes, celibat och kontemplation. Resignationens, avståndets, väg till lycka är den enda som leder fram, enligt Schopenhauer. Först när vi lämnat jaget och dess blinda strävan bakom oss kan vi nå frid. I konsten finns möjligheten till åtminstone en tillfällig fristad för människan då hon kan befrias ifrån egenviljan genom att uppfyllas av konsten.
    Refrängen – som liksom ramar in berättelsen – tål att tittas lite närmare på. Den lyder: ”Och dalen skimrar av silver när månen går upp över Dhaulagiri” Man kan tycka att det är en dyster bild av tillvaron. Lundell väljer månen istället för solen och silver istället för guld. Tillvaron är inte helt nattsvart tycks han mena; vi befinner oss i något slag av skymning.
    Refrängens textuella innehåll och dess ständiga återkommande sången igenom förmedlar också känslan av tillvarons cirkelrörelse, vilket kan tyckas vara hoppfullt. Man kan därför utifrån den återkommande refrängen se sången som en kontemplativ vaggvisa för de vuxna människor som skådar världen som den är. I sångens allra sista refräng höjs dock volymen så att den ljuder högre än de tidigare refrängerna, rösten blir mer påträngande och den vassa, genomträngande tonen ifrån ett munspel efter sista refrängen gör alla slutsatser osäkra. Är det verkligen en kontemplativ vaggvisa full av resignation, Lundell sjunger eller är det en besvärjelse ?

    Like

  5. Susanne Avatar

    “Jag saknar dej” är fantastisk. Ett bildspråkets mästerverk. Sådetså.
    Over and out.

    Like

  6. Per Georg Avatar
    Per Georg

    När kommer du tillbaka? Trist här utan dig.

    Like

  7. Thomas Nilsson Avatar

    Tack Magnus!
    Antagligen den längsta kommentar den här bloggen fått 🙂
    Men väldigt intressant. Du formulerar tankar om skivan som jag kanske inte riktigt tänkt på tidigare men som “make sense” när jag läser dem.
    Visst är det så Susanne!
    Jag är ju här nu Per! 🙂

    Like

Leave a comment